Bloggar och människor som inspirerar mig

IMG_2296

Idag har jag en sån där dag då jag borde göra massor, men helst vill jag sitta under en filt och dricka te. Inte för att jag är låg eller inte mår bra, utan för att det är så jag laddar batterierna.

Nuförtiden pratas det mycket om fördelarna med att vara introvert, och på nätet kan man hitta en massa läsbart och även göra självtest som talar om ifall man är övervägande extrovert eller introvert. Alla friska människor är lite både och, har jag förstått. När folk träffar mig tror jag att jag lätt uppfattas som ganska extrovert, pratglad som jag är och oftast klädd i färgglada kläder. Det är säkert sant, men jag har en annan sida också: den där som vill vara ensam, länge… Och göra ingenting.

Mitt ingenting består faktiskt ofta av att slösurfa, så lite rastlös blir jag nog, trots allt. När jag riktigt vill rensa hjärnan går jag ut i skogen på promenad, men om jag är ute i träningssyfte så vill jag ändå ha musik på hög volym i lurarna. Den moderna människan i ett nötskal, skulle jag tro. Även i min självvalda ensamhet vill jag bli underhållen :). Hur som helst, bra eller dåligt får någon annan avgöra.

Det finns en mängd människor som under årens lopp har inspirerat mig utan att jag någonsin har träffat dem. Många av dem är kvinnor i andra länder som jobbar med samma företag som jag själv. En del av dem hittar jag på youtube, när någon försigkommen åhörare spelat in dem, med eller utan tillåtelse. Andra inspiratörer är till exempel Brian Tracy, Tony Robbins och Robin Sharma. Alla tre är ju professionella ledarskapscoacher, och de marknadsför sina tjänster just via nätet och sociala media. Därför får man vara beredd på att det alltid finns ett stort mått av marknadsföring i det de delar. Men så är det ju å andra sidan med det mesta idag, så jag tycker det är ok. På Youtube finns ett stort antal klipp med dessa herrar, och säkert finns det podcasts att lyssna till även om jag inte kollat.

Sen finns det många bloggar som inspirerat mig under årens lopp. Underbara Clara var kanske en av de första. Efter det började jag läsa Fyra årstider. Under en period följde jag ganska många bloggare, men intresset har gått i vågor. Sara Woodrow är självklart en favorit här i min närmiljö. En av de som inspirerat mig mest är kanske Åse Falkman Fredriksson, som driver bloggen 56kilo.se. Inspirerad av henne har jag gjort många förändringar i min egen och min familjs kost. Sedan läser jag också sporadiskt LCHF-ingenjören. Jag kan kanske inte riktigt relatera till hennes livsresa, men det är härligt att se när människor tar tag i sina liv och hittar fungerande nycklar till förändring.

Ibland tänker jag att bloggandet nog har haft sin storhetstid, och att andra forum kommer att ta över så pass att bloggandet dör ut? För några år sedan läste jag ju betydligt fler bloggar än vad jag gör idag, och likadant verkar det vara med många andra jag träffar. Eller så är det helt enkelt så att proffsen tagit över bloggosfären, och att alla glada amatörer i stället håller till på instagram och Twitter? Därför funderar jag  ibland om det verkligen är värt att ha en blogg längre, men jag har landat i att den för mig får fungera som ett slags offentlig dagbok. Det är inte så noga om någon läser eller inte, för mig är det ändå roligt att ha den, och skriva när andan faller på.

Sist men inte minst: massor med inspiration hämtar jag från min kyrka, Hillsong Stockholm. Det finns så mycket att säga om det stället, att det förtjänar ett eget inlägg. Låt mig bara säga att jag är så enormt stolt, glad och tacksam över att vara en del av den gemenskapen. Välkommen hem, står det med stora bokstäver i foajén till vår samlingslokal, och det är så det känns, att jag kommer hem när jag kommer dit!

Det här är vad som inspirerar mig idag och de flesta andra dagar. Vad inspirerar dig?

Julrusch?

image

I morse infann sig julstämningen för en liten stund, då  dotterns skola hade julsångsamling i Vaksala kyrka. Helt underbart att få sitta i den gamla kyrkan med anor från 1100-talet och lyssna till barnen när de sjunger och dramatiserar julevangeliet.Det gör gott för själen :).

I  övrigt tycker jag det blir svårare för varje år att riktigt greppa detta med vårt västerländska julfirande. Folk frågar så ofta om jag ”har mycket” nu före jul, och det är ju en alldeles naturlig fråga eftersom jag driver ett företag och därigenom även sysslar med försäljning. En annan vanlig fråga är om jag ”är klar” inför julen. Och varje gång undrar jag ”med vad då?” Fast det säger jag oftast inte. Men jag brukar i hemlighet undra, och har även yppat mina farhågor för den närmsta familjen, om det kan vara så att jag missat någon del i mammautbildningen, eller om jag tappat bort något viktigt PM som alla andra fått?

Tro för all del inte att jag är anti konsumtion och kommersialism i alla former. ”Nothing happens until somebody sells something”, sägs det och det är sant. De flesta av oss har älskat att leka butik när vi var barn. Att sälja och köpa är naturligt för oss människor, och grundläggande handlar all business om att finna behov och fylla dem. Handel skapar välstånd och jag är den förste att skriva upp på allt detta.

Men ändå… Det sägs att vi kommer att spendera dubbelt så många miljarder på julhandeln i Sverige, jämfört med vad flyktingmottagandet kostat i år. Det sägs också att varje person i landet spenderar 5000-7000 kr på julhandeln. Oberoende om dessa siffror är korrekta eller ej, så kvarstår faktum: varje år i december spenderar vi som befolkning sammantaget långt mer än vi har råd med. Vi handlar mat som om apokalypsen stod för dörren, och sedan slänger vi hälften… Jag klarar bara inte av att acceptera detta, hur jag än försöker.

Och så allt detta förberedande… Det är ett helt annat kapitel. Visst är det jättemysigt och rogivande med ett välstädat hus där alla är glada och de hemlagade julfavoriterna tronar på middagsbordet. Och självklart ska vi pyssla och pynta till allas vår glädje. Så länge priset inte blir för högt för någon eller några i familjen. Eftersom hösten är så lång och mörk här i Norden, är det självklart att vi älskar allt glitter och ljus som hör julen till. Det komiska är att många av mina bekanta ”firat” julen i så många veckor redan, att de gladeligen kastar ut den på annandagen, eftersom de är så trötta på den då redan :).

Någonstans i Bibeln finns ett uttryck om att ”jaga efter vind”. Just nu kommer jag inte ihåg sammanhanget, men det är den känslan som kämpar med julglädjen i mitt hjärta. Och du får så gärna rätta mig om jag har fel, det är säkert väldigt många runt omkring mig som inte alls känner igen sig i min beskrivning. Ingen är gladare än jag ifall det är så -självklart unnar jag oss alla att fira jul av hjärtats lust, med alla element som hör till! Men min önskan är att vi lite oftare skulle låta adventstiden vara en tid av förväntan och eftertanke. Så här kommer några tips från en som missat julstresskursen och förmodligen deletat något viktigt memo om allt som ska göras i december:

-Ta inte ut julen i förskott. Bygg upp en sund förväntan; pynta, drick glögg och ät pepparkakor om du gillar det, men kom ihåg att julen börjar på julafton och inte i november. Vi lever i den omedelbara belöningens tidsålder, och inte minst vi vuxna mår bra av att öva oss i tålamod och förväntan. Allt är inte Insta-moments i livet.

-I december är det mörkt. Du behöver inte riva ut allt ur bokhyllorna. Storstäda en regnig lördag i februari (det gör jag -kanske). Eller anlita städhjälp om du har råd (det gör inte jag -framför allt för att jag vill att mina barn ska lära sig städa).

-Gör det som du tycker är roligt och som ger dig julkänsla, vare sig det är bakning, matlagning eller -städning. I övrigt: ställ dig frågan om det måste göras, och vem annan som kan göra det.

-Spendera hellre tid med dina barn än att rusa runt och göra saker du tror att du måste göra för dem: Jag har hoppat över ett otal aktiviteter under åren (hem och skola, julmarknader, föräldramöten etc.) och jag vet att jag avrättar en helig ko nu, men de där sakerna är inget du måste göra för att vara en bra förälder.

-Om julklappsinköpen är jobbiga eller anstränger plånboken för mycket, haka på vårt experiment: I år testar vi något nytt. Den som är liten får sin julklappshög i vanlig ordning. Jag vet att vi aldrig varit särskilt extravaganta på den punkten i jämförelse med många familjer, men ändå är det svårt att hitta bra presenter till alla… Så nu har vi övriga, från 15 år och uppåt dragit lott, så var och en av oss köper EN julklapp. Vi har en maxbudget per julklapp som alla är informerade om. Jag är den förste att erkänna att jag inte vet hur det kommer att falla ut, men alla är med på detta, så det är värt ett försök. Det är underbart med presenter, men våra behov är ju nästintill obefintliga, så varför göra ett shoppingkaos av julen om vi inte måste?

Nu är americanon urdrucken och larmet på mobilen meddelar att det är dags att hämta på förskolan, så här sätter jag punkt för denna gång. Kram!

 

Konsten att inte döma

IMG_4958

Tolerans är 2000-talets svenska modeord. De flesta av oss är överens om att vi inte har rätt att sätta oss till doms över andra människors sätt att vara eller leva. Men hur toleranta och icke-dömande är vi egentligen, när det kommer till kritan?
Den som vågar sticka ut hakan i till exempel samhällsdebatten, och framföra en avvikande åsikt i någon fråga, märker snart att toleransen har snävare gränser än vi vill kännas vid. Om detta skulle man kunna skriva en hel bok, och det har troligen någon redan gjort.
Men om vi håller oss på det mer vardagliga, personliga planet. Handen på hjärtat; visst är det svårt att inte döma varandra i smyg. Det är så lätt hänt. För ett tag sedan träffade jag en person som jag knappt känner, vi har setts några gånger via gemensamma vänner, det är allt. Jag var inte särskilt förtjust i personen när vi hade setts första gången, tyckte att hen var lite mesig och gnällig och kom med ursäkter i olika sammanhang. Sånt har jag svårt för. Så vad gjorde jag? Jag dömde.
Några månader senare får jag av en händelse veta vad personen i fråga varit med om. Det berättade hen inget om när vi sågs och jag störde mig på alla ursäkterna. Varför skulle hen ha gjort det förresten, vi kände ju inte varandra, och jag hade ingen rätt att begära någon förklaring. Nu förstod jag. Och jag grät lite för mig själv. Förlåt mig för att jag dömde dig i mina tankar. Förhoppningsvis lärde jag mig något, och är lite visare i framtiden. Döm inte så blir ni inte dömda, sa Jesus enligt Matteusevangeliet. Med den dom ni dömer skall ni dömas, och med det mått ni mäter ska det mätas upp till er. Big words.

PS: Användningen av ordet hen är inget ställningstagande i den uttjatade genusdebatten. Jag är finländare. Finskan har bara ett gemensamt ord för han och hon, nämligen hän, som lämpligen översätts med ordet hen då personens kön är okänt eller irrelevant. Därmed är ordet hen för mig helt oproblematiskt, ifall någon undrar. Men det gör ni säkert inte. DS.

Vi skulle bara våga blunda!

Nyheterna är eländigare än på länge, känns det som.  Och de sociala medierna svämmar över av rapporter och åsikter hit och dit. Det är lätt att bli överväldigad av allt elände, och jag är minst lika skyldig som alla andra, både till att dela katastrofnyheter på sociala media och till att blunda ibland. Förra veckans bilder på den drunknade pojken blev bara för mycket, speciellt eftersom jag tyckte han liknade ett litet barn jag känner… Men det är kanske ett gott tecken trots allt, blir det för mycket för oss mellan varven så kanske det kan tolkas som att vi fortfarande bryr oss, i bästa fall.

Jag använder inte Facebook så mycket numera, annat än för att kommunicera med min organisation via slutna grupper, så det mesta som läggs ut på min privata sida är faktiskt länkar till aktuella artiklar med mera. Självklart förstår jag att det inte alltid är så uppskattat, MEN: vi får bara inte blunda för eländet i vår närhet. Det kunde lika väl ha varit ditt eller mitt barn. Jag KAN INTE se att mina ”rättigheter” eller mitt människovärde skulle väga tyngre än alla dessa desperata människors, bara för att just jag råkade födas i en tid och på en plats där ingen hotar mig. Jag har två medborgarskap, så jag kan välja vilket av mina ytterst attraktiva pass jag vill resa med. Hela världen står öppen. Med privilegier följer ansvar: att hjälpa praktiskt då vi kan, men framför allt ett ansvar att inte blunda, förneka eller vända bort blicken från det vi inte vill se. Förlorar vi empatin så riskerar vi vår mänsklighet. Vad äger du och jag som inte har blivit oss givet, ytterst sett?

What a week!

  
Det är tidig söndag morgon och jag är vaken sedan länge. Ligger i en skön hotellsäng i Göteborg och borde ju passa på att ta en sovmorgon, men icke… Efter de fantastiska dagar vi haft är det svårt, för att inte säga omöjligt, att sova. Och morgonmänniska är jag annars oxå, så för en timme sedan gav jag upp sovandet och började kolla min instagram i stället. Massor av härliga bilder som kollegor och vänner laddat upp sen i går kväll -härligt!!!

En gång om året blir hela Scandinavium rosa. Några tusen fristående hudvårdskonsulter från Finland, Sverige och Norge samlas för utbildning, inspiration och prisutdelningar för det gångna årets prestationer. Det kan låta som ett helt vanligt företagsevent, men jag kan lova dig att detta är något helt unikt: professionellt och inriktat på vår fortsatta framgång, absolut! Men framför allt inspirerande, crazy och roligt! Jag har deltagit varje år sedan jag blev konsult för 14 år sedan, och det blir bara bättre! Min man kommer varje år han med, och trivs som fisken i vattnet! För varje år blir det tydligare vad som skiljer oss från andra, och det är företagskulturen: systerskap i stället för den konkurrens som annars präglar affärslivet, våra mjuka värderingar och det vi kallar Go Give-anda. Våra prioriteringar, värderingar och den relationsbaserade affärsmodellen. I ❤️ it! Att vi dessutom belönas så rikligt för väl utfört arbete är grädden på moset…

  
Bjuder på en bild av den söta Minin som ledare i företaget kan kvalificera sig för att få köra. Ränderna ser lite vita ut på bild men är i verkligheten ljusrosa, samma nyans som på min rosa Volvo. Läckert!

Sedan jag kom i onsdags har det varit fullt ös. Jag har haft unitmöte med min egen grupp på hotellet där vi bor, varit med på Sales Directormöte och lunch på Gothia i torsdags, agerat tolk under en gala på Rondo i torsdags kväll, gått på föreläsningar, representerat min Unit på scen i Scandinavium under Awards Night i fredags, hört fantastiska tal under gårdagen, fått info om höstens produktlanseringar, representerat min Unit på scen igen, ätit pizza och glass med några ur gänget så det stod ut genom öronen i går kväll. Haft djupa samtal, skojat, skrattat och gråtit nån skvätt. Fått nya vänner och connectat med gamla. Njutit varje sekund! 

Ser redan fram emot nästa år. Vem vet, kanske vi ses!

Höst = Nystart

IMG_4486

Idag var första dagen jag lämnade Prinsessan i förskoleklassen utan mamma, och det gick bra. Trodde inget annat heller, egentligen. Hon har ju precis fyllt sex år och känner många i klassen från sin dagisgrupp, men igår fällde hon faktiskt några tårar när hon inte såg mig i rummet, för att jag gått ut i korridoren där det hade dukats fram kaffe till föräldrarna… Det var nytt för mig. Som mamma till tre grabbar har jag faktiskt aldrig upplevt något sådant, men alla barn är ju olika.

Hur som helst känns det verkligen som om det är nystart nu på många områden. När Prinsessan föddes för sex år sedan tog jag medvetet ett steg åt sidan från min business. Jag visste att det var sista gången vi hade en liten i familjen och jag ville passa på att njuta så mycket som möjligt! Tack och lov har jag ändå kunnat behålla min business, mycket på grund av en man som ställer upp i vått och torrt och många gånger drar ett stort lass. Hade jag inte kunnat behålla min verksamhet på en lönsam nivå så hade jag ju varit tvungen att ta ett ”vanligt” jobb, och det har aldrig varit ett alternativ för mig. Jag är en entreprenör, och jag värderar den friheten väldigt högt. Trots medvetna val så är det många gånger en frustrerande balansgång när jag vet att jag egentligen kan så mycket ”mer”, men tiden och kraften inte riktigt funnits de senaste åren.

Desto mer spännande känns det just nu, att gå in i en helt ny fas: Äldste sonen har precis flyttat hemifrån (saknar honom verkligen, som tur är han inte långt borta), tonåringarna satsar mycket på skolan för tillfället och verkar ha läget under kontroll, Prinsessan går i F-klassen på en bra skola och drömhuset är rätt så långt färdigrenoverat (tack vare maken, jag kan på intet vis ta åt mig äran där), bara våtrum och lite småfix kvar. Återstår undertecknad då… Dags att lägga i en ny växel: Bestämma mig för VAD jag vill, på riktigt, och i vilken takt. Och HUR det ska gå till. På det stora hela vet jag VAD, och i viss mån HUR, men det finns ändå ett och annat att klura ut.

Livet är här och nu, medan vi är på väg till framtiden :).

Boktips

biblioteket

Mitt favoritrum i vårt hus är biblioteket. Det är inte ett rum vi har som utställning, för att det ska vara fint, utan här läser, lever och fikar vi. Och surfar :). Det ligger alltid någon kvarglömd laddningssladd på golvet nånstans…

Böcker är en viktig del av vår familjs liv. Alla slags böcker: deckare, sagor, klassiker, faktaböcker, biblar, romanstrams och självhjälpsböcker. Allt får plats i våra hyllor. Någon gång i framtiden vill jag att alla väggar i detta rum täcks av  vackra vita Boknäshyllor (jag är ju finländare, trots allt) med glasfronter. Än så länge nöjer jag mig med fullproppade Billy-bokhyllor, där familjemedlemmarna alltid dumpar papper och småprylar ovanför böckerna, till husfruns förtret.

Idag tänkte jag tipsa om att en av mina favoritböcker delas ut som gratis e-bok på författarens sajt. Den heter Re-Awaken the Giant Within och är skriven av Tony Robbins. du hittar boken här.Läs och inspireras! Happy Friday!

Det kryper i mig…

Sowetoladies

Många olika projekt väntar på att jag ska ta tag i dem just nu. Vi drabbades av lite förkylningar här i huset för någon vecka sedan, och även om ingen blev direkt sjuk, så blev det segt och utdraget. Jag har inte riktigt hittat formen än. Fake it ‘till you make it, tänkte jag i morse. Kände mig inte så där glad som jag vet att jag gör när jag är piggare/friskare. Kanske hjälper det att ”lura” kroppen lite. Sätta igång rivig musik och dansa loss tills endorfinerna kickar in?  Be what you want to become… Agera som den du vill bli.

Dessa underbara damer fotade jag i Soweto i januari 2011. Just där och då spöregnade det, men jag hade redan innan förstått att paraply kan man använda vare sig det är regn eller sol. Vi möttes för ett ögonblick, de dansade i regnet och såg så kvinnliga, glada och starka ut, så jag bad att få ta en bild. När jag ser på den nu, så undrar jag vem de är, dessa fantastiska kvinnor, som verkade så nöjda med sig själva och sin tillvaro.