Din guide till
Beauty & Business

  • 2020-08-19 09:35 Lifestyle

    Ta kontroll över dina kanaler

    Härom dagen fick jag mejl från en av mina amerikanska Facebook-vänner. Vi har aldrig mejlat varandra innan, men det var ju jättebra att jag gett henne min mejladress. Hon är en otroligt duktig entreprenör som byggt hela sin business inom direkthandel via sociala medier. Hon hade maxat sitt antal vänner på Facebook (5000 vänner är det högsta antal vänner du kan ha på din personliga profil). Dessutom följs hon av lika många till. Utöver detta hade hon skapat en peppgrupp för entreprenörer med flera tusen medlemmar. När hon vaknade en morgon och gick in på Messenger, möttes hon av meddelandet att hennes konto stängts ner på grund av att hon brutit mot communityts regler. Vilka regler det var hon brutit mot fick hon inte veta, och hon hade inte heller fått någon förvarning. Helt galet! Självklart hade hon möjlighet att överklaga Facebooks beslut, men de förvarnade henne om att på grund av covid-19 är väntetiderna längre än vanligt.

    Hon lyckades inte på något sätt komma åt sitt konto, utan det slutade med att hon med hjälp av en privat webbläsare, en annan mejladress och ett nytt telefonnummer, samt en annan stavning av sitt namn, till sist blev tvungen att skapa en ny profil. vilket alltså lyckades först efter att hon vidtagit alla nyss nämnda åtgärder. Men här grejen: på grund av att hon inte hade utsett någon extra administratör för sin Facebook-grupp, lyckades hon inte på något sätt komma åt den igen. Alla live-sändningar, alla inlägg och framför allt alla kontakter hon hade där är åtminstone i nuläget förlorade, och hon får börja om från början.

    Förhoppningsvis är problemet tillfälligt, men nu har det gått en vecka och det är mig veterligen ännu inte löst. Det enda hon lyckats få reda på är att Facebook vidtog åtgärderna efter en anmälan mot hennes konto. Vilket är fruktansvärt tråkigt för denna kvinna har aldrig mig veterligen spamma någon eller gjort någonting felaktigt, utan hon stöttar peppar och sprider positiv energi vart man än ser. Så uppenbarligen har hon en anonym hatare nånstans ute i cyberspace. Vilken fruktansvärd känsla! Jag vet ju att det ofta drabbar kändisar, och det är ju lika illa vem som än blir utsatt, men när man inte är vare sig känd eller en offentlig person blir man ju så tagen på sängen. Inget man kunde förutse…

    Vad kan vi lära här?

    För det första: var medveten om att allt du lägger ut på Facebook och Messenger ägs av, gissa vem? Jo Facebook. Om du lägger ut utbildningsmaterial, bilder, filer och annat viktigt som har med din business att göra, försäkra dig om att du har dem sparade någon annanstans också.

    Och när du gör en livesändning med utbildning eller annat som du vill använda igen: ladda ner filen efter att du avslutat sändningen.

    För det andra: se till att alltid, alltid utse en extra administratör för dina grupper och sidor på Facebook. Om du skulle råka ut för det som min vän varit med om, så har du möjlighet att skapa en ny profil och låta din medadministratör bjuda in dig i gruppen igen. I annat fall kommer du kanske aldrig åt din egen grupp igen.

    För det tredje: bygg upp en e-post lista om du använder sociala kanaler för att hitta nya kontakter och bygga din verksamhet. E-postlistan är din egendom, till skillnad från de kontakter du har endast via till exempel Messenger.

    Till sist: jag älskar att nätverka och promota mitt varumärke i sociala kanaler, men jag är så otroligt tacksam för att jag investerade tid och pengar i att skapa en hemsida. Där är jag sökbar och kan alltid hittas även om både Facebook och Instagram skulle kasta ut mig. (Vilket högst antagligen inte lär hända på ett tag eftersom jag inte har någon jättestor följarskara, but Better Safe than Sorry.

    Har du några bra tips du vill dela med dig av? Hör jättegärna av dig i så fall!

    info
  • 2020-05-28 09:40 Business

    Zoom in, Zoom out...

    Sommaren 2018 satt jag och brainstormade material till min blogg, och idag när jag rensade bland gamla uppslag som jag aldrig använde mig av, hittade jag ett utkast till ett inlägg om digitala möten. Mycket har förstås hänt sedan dess. Bilden här ovan är från när jag och mina kollegor satt och jobbade vid hotellpoolen på Isla Grande i slutet av januari i år. Kommer ni ihåg när vi brukade resa utomlands? Those were the days…

    Det har antagligen inte gått någon av oss förbi, att digitala möten is the thing nu. När jag började hålla digital utbildning med mitt personliga team för 4-5 år sedan, var den största utmaningen att få folk att ladda ner den nödvändiga programvaran/appen. Många var, och är fortfarande, obekväma med tekniken eller med att höra sin egen röst och se sig själv i bild. Det har jag stor förståelse för, eftersom det är något jag själv ännu kämpar med, efter alla dessa år. För det mesta går det bra, men om jag är lite skör, händer det att jag skjuter upp en planerad videoinspelning eller Facebook live. Det är naturligtvis inte optimalt, och jag försöker genomföra det jag planerat, men jag vill vara ärlig och säga som det är. Ibland känns det FÖR jobbigt och utlämnande. Lösningen för min del är oftast att tänka bort mig själv ur bilden: Vem gör jag detta för? Om jag känner att det jag gör har en stor betydelse för någon annan, så har jag lättare att övervinna mig själv än om jag gör det främst för min egen skull.

    Den stora skillnaden nu är att väl annars att så många har tvingats vänja sig vid distansjobb och digitala mötesplattformar i och med pandemin. Tröskeln att ladda ner ett program eller en app och sätta sig vid datorn, paddan eller telefonen har de flesta som jobbar med administrativa yrken eller på kontor tvingats komma över. Nu tycker jag snarare att utmaningen är den motsatta: efter en arbetsdag framför datorn med krävande jobbmöten är mina kunder inte alltid så sugna på att boka in ÄNNU ett möte -med mig! Men det finns vägar runt det också. Om det jag erbjuder är tillräckligt värdefullt och intressant, så öppnas dörren naturligtvis för mig.

    En sak är i alla fall säker: It’s here to stay. The new normal. Adapt or die. Att mötas digitalt är ingen nödlösning under pandemin, utan det kommer vi att fortsätta med. Uppenbart är att det sparar både tid och pengar. Många hävdar att det sparar miljön oxå, men där är jag osäker. Eftersom jag inte är tillräckligt insatt låter jag bli att påstå något på den punkten. Förvisso reser vi mindre, men internet är såvitt jag förstått en rejäl miljöbov.

    Under den här våren, när social distansering varit det allt överskuggande temat, har jag jobbat så gott som enbart via digitala möten för att utbilda mitt team, och även i kontakten med kunder. Det är fortfarande, efter tre månader, en krävande utmaning. Och den största utmaningen för mig är att bygga relationer med nya människor i ett digitalt rum. Det är inte det lättaste, men jag tror att det enda sättet att bli riktigt bra på det, är genom att hålla många möten -öva, öva, öva!

    Om inte annat så har jag verkligen blivit medveten om hur viktigt det är med den spontana mänskliga kontakten; att se varandra i ögonen, ta hand eller kanske kramas. Connecta, känna vibbarna i mötet. Vissa saker kan man bara inte göra online… Och då blir den verbala kommunikationen viktigare än någonsin, inte bara VAD jag säger, utan HUR. Och att jag vågar vara personlig, utan att bli för privat (det handlar inte om mig, utan om henne jag möter). Det jag gör, vill jag göra väl. Vissa dagar lyckas det över förväntan, och andra dagar känner jag mig alldeles slut, och får påminna mig själv om att det som är galet svårt nu, kommer att vara vardag om ett år. I win or I learn.

    PS. Du som hoppas på konkreta tips kring det tekniska -googla! Den delen är inte min styrka. Jag började med Go to Meeting för några år sedan, men har som många andra börjat använda Zoom (mest en kostnadsfråga). Google har visst sin egen version, men den har jag inte testat. Har du endast små möten med några få personer går det säkert lika bra med Messenger video eller Whats App videosamtal. Allt man behöver veta om hur saker funkar rent praktiskt brukar man kunna hitta via google och youtube. Många av mina kollegor tror att jag är en tekniknörd eftersom jag var tidigt ute med bland annat GotoMeeting, men sanningen är den att jag lär mig nya saker bara för att jag måste ;).

    info
  • 2020-05-25 12:11

    Can I get a refund?

    Härom dagen såg jag en instapost med texten:
    ”I’m not going to add this year to my age -I didn’t use it.”

    Så tror jag många av oss känner nu, mitt i coronakrisen. Själv skulle jag gärna göra en retur på hela det senaste halvåret. Den fjortonde oktober ifjol gjorde jag en titthålsoperation som gick snett, då man råkade klippa hål i min ena urinledare och inte märkte det förrän jag en dryg vecka senare kom till akuten fruktansvärt sjuk. Det blev en långdragen historia, som både jag och mina närmaste är väldigt trötta på vid det här laget, kanske ska jag återkomma till den en annan gång.

    Just nu har så många av oss tvingats stanna upp och omstrukturera vår vardag, i värsta fall har man förlorat någon närstående, eller förlorat sin inkomst, eller sett sitt livsverk gå i konkurs. Alla mina små bekymmer ser så otroligt futtiga ut i jämförelse. Jag har bara champagneproblem.

    Och ändå. Allt som hänt de senaste tre-fyra åren har fått mig att fullständigt omvärdera vem jag är. Helt ärligt vet jag inte riktigt. Jag har någorlunda koll på vad jag GÖR, men det är en annan sak. I morgon fyller jag 48 år, så antagligen är det helt i sin ordning med en liten midlife crisis i vilket fall som helst, men jag är inte riktigt bekväm med att kalla det för just det. Jag vill gärna ha en ”bättre” förklaring på det jag upplever, än just medelålderskris, det låter så fånigt.

    I själva verket är det ju så att människor ofta är med om omvälvande saker just i min ålder. Föräldrar blir sjuka och går bort, den egna familjekonstellationen förändras, den egna hälsan förändras, och ja, ibland förändras allt. Kris är inte farligt, det är naturligt. Och okej då, när man är medelålders och går igenom en kris, så är det väl en medelålderskris. Jag ger mig. Det är nog inte så fånigt trots allt…

    Kriser leder till förändring, och i bästa fall är förändringen en förbättring. Jag är en oförbätterlig optimist, så nånstans tror jag ännu att det ska gå att hitta en silverkant på coronamolnet -att vi lär oss någonting av pandemin: förändrar äldrevården, börjar ta bättre hand om oss själva, vår mat och vårt jordklot. Låt mig fortsätta leva i den förhoppningen ett tag till i alla fall.

    På det personliga planet kan jag ju påverka mer och oftast snabbare. Just nu väljer jag att aktivt söka nya vägar, ny input, nya förebilder och ny inspiration. Jag tänker nya tankar, oftast genom att läsa och lyssna till spännande böcker och poddar. I förra veckan tittade jag och maken på Netflixdokumentären Becoming, om Michelle Obamas bokturné. Jag är inte så förtjust i ”dokumentärer” egentligen, eftersom de oftast har en tydlig agenda, åtminstone de som du hittar på streamingsajterna, men jag läste Michelle Obamas biografi när den kom ut, så innehållet dokumentären kändes rätt bekant. Det som fastnade i mig mest, var när hon talade om att man som ledare kan och bör förmedla HOPP. Långt innan Obama blev president såg jag honom intervjuas av Oprah om sin bok The Audacity of Hope, och han gjorde ett enormt intryck på mig. En ledare som inte kan förmedla hopp, är ingen ledare jag vill följa, vare sig det gäller business, politik eller religiös tro.

    Jag inspireras mycket av kristna feminister som Sarah Bessey, Rachel Held Evans, Jen Hatmaker och Rachel Hollis. Rachel Hollis är en fantastisk inspiratör för mig som företagare, Jen är en underbar influencer och aktivist som får mig att bli en bättre människa, och både Sarahs och Rachel Held Evans’ böcker ger mig massor för mitt andliga liv. Om du har fått fullständig överdos av kristen undervisningslitteratur, eller om du å andra sidan tror att du ”vet” att kristna böcker inte är något för dig, så kan jag varmt rekommendera dig att läsa någon av deras böcker. Både Jen och Sarah får mig att önska att jag hade skrivit deras böcker, men frågan är om jag vore beredd att gå genom deras kriser? För utan livskriser hade det nog inte blivit några böcker från dem heller.

    Vem eller vad inspireras du av?

    info