Blogg

Nyheterna är eländigare än på länge, känns det som.  Och de sociala medierna svämmar över av rapporter och åsikter hit och dit. Det är lätt att bli överväldigad av allt elände, och jag är minst lika skyldig som alla andra, både till att dela katastrofnyheter på sociala media och till att blunda ibland. Förra veckans bilder på den drunknade pojken blev bara för mycket, speciellt eftersom jag tyckte han liknade ett litet barn jag känner… Men det är kanske ett gott tecken trots allt, blir det för mycket för oss mellan varven så kanske det kan tolkas som att vi fortfarande bryr oss, i bästa fall.

Jag använder inte Facebook så mycket numera, annat än för att kommunicera med min organisation via slutna grupper, så det mesta som läggs ut på min privata sida är faktiskt länkar till aktuella artiklar med mera. Självklart förstår jag att det inte alltid är så uppskattat, MEN: vi får bara inte blunda för eländet i vår närhet. Det kunde lika väl ha varit ditt eller mitt barn. Jag KAN INTE se att mina ”rättigheter” eller mitt människovärde skulle väga tyngre än alla dessa desperata människors, bara för att just jag råkade födas i en tid och på en plats där ingen hotar mig. Jag har två medborgarskap, så jag kan välja vilket av mina ytterst attraktiva pass jag vill resa med. Hela världen står öppen. Med privilegier följer ansvar: att hjälpa praktiskt då vi kan, men framför allt ett ansvar att inte blunda, förneka eller vända bort blicken från det vi inte vill se. Förlorar vi empatin så riskerar vi vår mänsklighet. Vad äger du och jag som inte har blivit oss givet, ytterst sett?