Blogg

Life is...

Öppnade bloggen igår morse och insåg att det gått snart ett år sedan mitt senaste blogginlägg, i november 2016. Då när jag publicerade inlägget, var det tänkt att bli starten på ett efterlängtat, regelbundet bloggande. Kort efter det inlägget hände dock några saker som helt slog undan fötterna på mig:

Min bästa vän sedan tio år, insjuknade hastigt i något som tog hennes liv ett halvår senare.

Min älskade mamma gick oväntat bort under det nya årets första morgon. Hon var nyss fyllda 64 år och borde ha haft många, många år framför sig.

Jag har aldrig haft sorg förut, och nu skulle jag sörja två av mina närmaste samtidigt. Hur gör man det?

Hur svarar man på den välmenta och otroligt förhatliga frågan ”Hur mår du?”

Hur driver man företag och peppar sina medarbetare när all ens kraft går åt till att tvinga sig ur sängen på morgonen?

Hur förhindrar man att ens familj och äktenskap krisar i hop när man är totalt avskuren och bedövad?

Hur går man till sin älskade kyrka på söndagarna när man börjar fulgråta varje gång lovsången börjar?

Hur hanterar man det faktum att man å ena sidan aldrig vill prata med en endaste människa igen, och å andra sidan rinner allt ur en så fort man vågar öppna munnen?

Hur hanterar man alla osagda ord, och förklaringar man aldrig fick?

Hur berättar man, utan att säga för mycket eller för litet?

Hur lever man när man inte riktigt vågar lita på livet?

Och jag, vem är jag nu, efter allt detta?

Det har jag inga svar på ännu. Men i sanningens namn mår jag väldigt bra för det mesta. Det är ju också ett av livets mysterier; att vi blir glada igen, att vi ”går vidare” som det så fint heter. Sorg är en märklig åkomma. Jag kan inte riktigt förklara, men om du är intresserad skulle jag vilja rekommendera dig att läsa Sorgens gåva är en vidgad blick, en nyutkommen bok av Patrik Hagman. Han uttrycker sig på ett sätt som få andra. Jag stannade vid förordet, läste det om och om igen under flera dagar.

En annan bok som hjälpt mig mycket under året som gått, är Alex Schulmans Glöm mig, som handlar om hans egen relation till sin mamma. En helt annan typ av relation än den jag hade till min egen fina mamma, men så berörande. En illustration av hur svårt det är att vara förälder, och hur svårt det är att vara barn till någon…

Idag sitter jag i mitt matrum vid ett bord fullt av frukostdisk och smulor. Det är fredag och de två yngsta barnen har studiedag, dvs ledigt. Åttaåringen läser Bamse och leker, sjuttonåringen tillbringar sin mesta tid vid elpianot uppe på sitt rum. Vackert så.

Längtar lite tillbaka till sommaren, även om den inte var så varm och fin i år. Då satt jag ute på verandan och altanen med min dator vid några tillfällen. Bjuder på lite bilder från de tillfällena. Hoppas att det ska bli många fler under kommande somrar.