Blogg

Tolerans är 2000-talets svenska modeord. De flesta av oss är överens om att vi inte har rätt att sätta oss till doms över andra människors sätt att vara eller leva. Men hur toleranta och icke-dömande är vi egentligen, när det kommer till kritan?
Den som vågar sticka ut hakan i till exempel samhällsdebatten, och framföra en avvikande åsikt i någon fråga, märker snart att toleransen har snävare gränser än vi vill kännas vid. Om detta skulle man kunna skriva en hel bok, och det har troligen någon redan gjort.
Men om vi håller oss på det mer vardagliga, personliga planet. Handen på hjärtat; visst är det svårt att inte döma varandra i smyg. Det är så lätt hänt. För ett tag sedan träffade jag en person som jag knappt känner, vi har setts några gånger via gemensamma vänner, det är allt. Jag var inte särskilt förtjust i personen när vi hade setts första gången, tyckte att hen var lite mesig och gnällig och kom med ursäkter i olika sammanhang. Sånt har jag svårt för. Så vad gjorde jag? Jag dömde.
Några månader senare får jag av en händelse veta vad personen i fråga varit med om. Det berättade hen inget om när vi sågs och jag störde mig på alla ursäkterna. Varför skulle hen ha gjort det förresten, vi kände ju inte varandra, och jag hade ingen rätt att begära någon förklaring. Nu förstod jag. Och jag grät lite för mig själv. Förlåt mig för att jag dömde dig i mina tankar. Förhoppningsvis lärde jag mig något, och är lite visare i framtiden. Döm inte så blir ni inte dömda, sa Jesus enligt Matteusevangeliet. Med den dom ni dömer skall ni dömas, och med det mått ni mäter ska det mätas upp till er. Big words.

PS: Användningen av ordet hen är inget ställningstagande i den uttjatade genusdebatten. Jag är finländare. Finskan har bara ett gemensamt ord för han och hon, nämligen hän, som lämpligen översätts med ordet hen då personens kön är okänt eller irrelevant. Därmed är ordet hen för mig helt oproblematiskt, ifall någon undrar. Men det gör ni säkert inte. DS.