Blogg

Härom dagen såg jag en instapost med texten:
”I’m not going to add this year to my age -I didn’t use it.”

Så tror jag många av oss känner nu, mitt i coronakrisen. Själv skulle jag gärna göra en retur på hela det senaste halvåret. Den fjortonde oktober ifjol gjorde jag en titthålsoperation som gick snett, då man råkade klippa hål i min ena urinledare och inte märkte det förrän jag en dryg vecka senare kom till akuten fruktansvärt sjuk. Det blev en långdragen historia, som både jag och mina närmaste är väldigt trötta på vid det här laget, kanske ska jag återkomma till den en annan gång.

Just nu har så många av oss tvingats stanna upp och omstrukturera vår vardag, i värsta fall har man förlorat någon närstående, eller förlorat sin inkomst, eller sett sitt livsverk gå i konkurs. Alla mina små bekymmer ser så otroligt futtiga ut i jämförelse. Jag har bara champagneproblem.

Och ändå. Allt som hänt de senaste tre-fyra åren har fått mig att fullständigt omvärdera vem jag är. Helt ärligt vet jag inte riktigt. Jag har någorlunda koll på vad jag GÖR, men det är en annan sak. I morgon fyller jag 48 år, så antagligen är det helt i sin ordning med en liten midlife crisis i vilket fall som helst, men jag är inte riktigt bekväm med att kalla det för just det. Jag vill gärna ha en ”bättre” förklaring på det jag upplever, än just medelålderskris, det låter så fånigt.

I själva verket är det ju så att människor ofta är med om omvälvande saker just i min ålder. Föräldrar blir sjuka och går bort, den egna familjekonstellationen förändras, den egna hälsan förändras, och ja, ibland förändras allt. Kris är inte farligt, det är naturligt. Och okej då, när man är medelålders och går igenom en kris, så är det väl en medelålderskris. Jag ger mig. Det är nog inte så fånigt trots allt…

Kriser leder till förändring, och i bästa fall är förändringen en förbättring. Jag är en oförbätterlig optimist, så nånstans tror jag ännu att det ska gå att hitta en silverkant på coronamolnet -att vi lär oss någonting av pandemin: förändrar äldrevården, börjar ta bättre hand om oss själva, vår mat och vårt jordklot. Låt mig fortsätta leva i den förhoppningen ett tag till i alla fall.

På det personliga planet kan jag ju påverka mer och oftast snabbare. Just nu väljer jag att aktivt söka nya vägar, ny input, nya förebilder och ny inspiration. Jag tänker nya tankar, oftast genom att läsa och lyssna till spännande böcker och poddar. I förra veckan tittade jag och maken på Netflixdokumentären Becoming, om Michelle Obamas bokturné. Jag är inte så förtjust i ”dokumentärer” egentligen, eftersom de oftast har en tydlig agenda, åtminstone de som du hittar på streamingsajterna, men jag läste Michelle Obamas biografi när den kom ut, så innehållet dokumentären kändes rätt bekant. Det som fastnade i mig mest, var när hon talade om att man som ledare kan och bör förmedla HOPP. Långt innan Obama blev president såg jag honom intervjuas av Oprah om sin bok The Audacity of Hope, och han gjorde ett enormt intryck på mig. En ledare som inte kan förmedla hopp, är ingen ledare jag vill följa, vare sig det gäller business, politik eller religiös tro.

Jag inspireras mycket av kristna feminister som Sarah Bessey, Rachel Held Evans, Jen Hatmaker och Rachel Hollis. Rachel Hollis är en fantastisk inspiratör för mig som företagare, Jen är en underbar influencer och aktivist som får mig att bli en bättre människa, och både Sarahs och Rachel Held Evans’ böcker ger mig massor för mitt andliga liv. Om du har fått fullständig överdos av kristen undervisningslitteratur, eller om du å andra sidan tror att du ”vet” att kristna böcker inte är något för dig, så kan jag varmt rekommendera dig att läsa någon av deras böcker. Både Jen och Sarah får mig att önska att jag hade skrivit deras böcker, men frågan är om jag vore beredd att gå genom deras kriser? För utan livskriser hade det nog inte blivit några böcker från dem heller.

Vem eller vad inspireras du av?