Take me to church

Idag blir det Hillsong för hela slanten. Tre familjemedlemmar är volontärer i Norra, dvs campuset i Märsta/Arlandastad.

Jag kommer vara på plats å jobbets vägnar, eftersom jag har ett makeup-uppdrag i kyrkan ?. Kanske lite otippat, kan man tycka, och jag kan berätta mer om det en annan gång.

Nu under sommaren har vi inte varit på plats så ofta, och ibland är jag lite lat med att komma iväg hemifrån på söndag förmiddag. Jag brukar tänka att den enda fördelen med att bo inne i Stockholm vore att man kunde gå på eftermiddags- eller kvällsmöte om söndagarna… Men som sagt, det vore då också den enda fördelen. Jag är verkligen en lantis, and proud of it, too!

Varje gång jag är där, inser jag hur mycket jag saknar det när jag inte haft möjlighet, eller bara inte kommit mig för, att åka dit på några veckor. Det är en underbar atmosfär, musiken och lovsången berör, och predikan och undervisning är fantastisk för det allra mesta, i all synnerhet när det är de egna lokala förmågorna som håller mikrofonen.

Jag har gått i kyrkan sedan jag varit tonåring, och i långa perioder varit väldigt engagerad. Beroende på var jag har bott, så har jag rört mig i väldigt olika sammanhang: lutherska kyrkan, metodist, pingst, Livets ord, olika karismatiska grupper etc. Det centrala för mig har aldrig varit vilket samfund kyrkan eller gemenskapen tillhör, utan att atmosfären varit uppmuntrande och givande. Och alla olika sammanhang har tillfört något till mitt liv, som jag behövt just då. Det låter väldigt jag-centrerat när man uttrycker det så, men det har det inte alltid varit, utan det är mest en reflektion nu när jag tittar i backspegeln.

För några år sedan hade jag en lång period som andligt hemlös. Många bekanta hade då börjat söka sig till Hillsong, men jag spjärnade emot lite grann, ville inte åka dit bara för att ”alla andra” gjorde det. Tills jag en lördagkväll här hemma helt oväntat fick en stark känsla av att jag skulle åka till Märsta och gå på söndagsgudstjänst följande dag.  Min vän Petra och hennes dotter följde med mig. Vi körde lite fel på vägen dit och kom därför in lite sent och hamnade på sista stolsraden. Där satt jag som en annan hedning och tårarna bara rann. Kände mig som att jag äntligen var hemma igen. Sen dess har jag sett Hillsong som mitt andliga hem, och jag åker dit för att jag vet hur bra jag mår av det, men det är ändå väldigt kravlöst.

Är jag trött eller bara inte vill, så stannar jag hemma. Då vilar jag i min tro, och det är något jag fått lättare för med åren.

Att tänka för framgång -några snabba anteckningar

img_4477

Under de 15 år jag drivit företag har väldigt mycket hänt både i mitt yttre och i mitt inre liv. Inte minst vad gäller förmågan att fokusera. Den har utvecklats enormt, men jag kan inte med bästa vilja påstå att det varit en ständigt uppåtgående kurva. Vi människor är ju inga robotar, och det är bara naturligt att hälsotillstånd, relationer och många andra yttre omständigheter påverkar vårt fokus i perioder. Tittar jag i backspegeln så kan jag ändå konstatera att jag med åren blivit avsevärt mycket bättre på att lägga fokus på väsentligheter och släppa det som spelar mindre roll.

”Det går inte att skjuta två harar på en och samma gång”. Gamla ordspråk har oftast kommit till av en anledning. Det är inte alltid så lätt att förklara för en annan människa vad fokus är, men det är lättare att förklara vad det inte är: fokus är INTE att försöka göra allt på en gång. Ett normallångt liv är å ena sidan kort, men å andra sidan väldigt långt. ALLT måste inte ske innan man fyllt 40, eller 30 för den delen… När du fokuserar med din kamera, blir det du siktar på skarpt och tydligt -det andra blir suddigt, för det är inte viktigt just där och då…

”What you think about, you bring about”. Personligen är jag helt övertygad om att våra framsteg begränsas av vår förmåga att drömma. Jag försöker ständigt utmana mig själv att våga drömma större. Drömmar förverkligas inte av sig själva, de kräver arbete -mycket arbete! Men din dröm är ju DIN, och det betyder att den är värd att kämpa för! Du vet säkert redan att en dröm blir ett mål när du vågar skriva ner den och ge den en deadline. Gör det! Bli inte skraj om den verkar för stor och för fantastisk, eller omöjlig att uppnå…  Vad helst du kan drömma om och tro på, det kan du uppnå när du ger det tillräckligt mycket tid och kraft, och lär dig det du behöver kunna på vägen.

Att våga tro är livsviktigt. Drömmen kan vara svår att tro på till en början, men tron föds ur hoppet, så ge aldrig upp hoppet. Det har sagts att tro är vad små människor saknar och vad stora personligheter lever av. ”Det tror jag när jag ser det”. Nejdå, det är precis tvärtom: Tron är per definition en fast övertygelse om det du ännu inte ser.

När drömmen har omvandlats till ett mål, då är det dags att fatta ett beslut. Beslut dig för att du är trött på tingens nuvarande ordning, och börja planera för förändring. Tragiskt nog planerar de flesta människor idag sina semestrar noggrannare än de planerar sina liv…

Var medveten om att om ditt mål är tillräckligt stort och värdefullt, så kommer det att utmanas. Du kommer att möta all världens hinder på vägen, men det gör inget när du väl har fattat ditt beslut. Ditt mål är inte längre förhandlingsbart, och du har lärt dig att inga flygplan lyfter utan motstånd…

Innan du når målet får du göra en mängd val, och ibland får du till och med säga nej till sådant du gärna ville säga ja till. Du vet, att om du gör det du måste göra när du måste göra det, så kommer du en dag att kunna göra det du vill göra när du vill göra det. Att disciplinera sig är tufft ibland, men aldrig så tufft som att ångra sig när det är försent. Detta är något jag personligen lärt mig den hårda vägen.

Var noga med vad du tänker på. Tankar blir till ord, ord som föder handling. Dina handlingar kommer att forma dina vanor, och dina vanor kommer att styra din framtid. Min egen räddning är att skapa rutiner som bär mig när jag har ont om tid, och att jobba på att ändra de vanor som stjälper mig. Att delegera allt som möjligen kan delegeras är mitt nya mål. Men framgång kan inte delegeras bort -den börjar mellan öronen! Jag får dagligen jobba på att göra de viktigaste sakerna först! Det låter så enkelt i teorin, men kräver ofta mer disciplin än man kan ana.

När jag precis hade startat mitt företag, lärde mig en mentor att det alltid kommer att komma oförutsedda kriser i min väg. Det gillade jag inte alls. Men så är det ju, har jag kunnat konstatera. Förändringar kommer alltid, och våra omständigheter tvingar ibland OSS att förändras. Det sköna är att vi kan välja att VÄXA av utmaningar.

Eftersom jag valt ett yrke där jag jobbar med människor, och ibland i ett nära mentorskap, så får jag möta väldigt många olika livsöden. Världen är full av fantastiska, beundransvärda och unika människor. Det jag har lärt mig, är att de människor som gått igenom de allra största kriserna i livet, sällan ser sig själva som några offer. Vi kan inte alltid välja vad som händer oss i livet, hur rätt vi än tänker, men vi kan alltid välja VAD vi tänker I situationen när vi drabbas. Det låter kanske hårt, men är inte desto mindre sant.

Fokus kräver balans. Ett helt jobbfritt dygn i veckan är nyckeln för mig. Att kunna stänga av är inte det lättaste när du driver en egen verksamhet, men troligen helt  helt nödvändigt för att hålla i längden. Och minst lika nödvändigt för dina nära och kära :).