Take me to church

Idag blir det Hillsong för hela slanten. Tre familjemedlemmar är volontärer i Norra, dvs campuset i Märsta/Arlandastad.

Jag kommer vara på plats å jobbets vägnar, eftersom jag har ett makeup-uppdrag i kyrkan ?. Kanske lite otippat, kan man tycka, och jag kan berätta mer om det en annan gång.

Nu under sommaren har vi inte varit på plats så ofta, och ibland är jag lite lat med att komma iväg hemifrån på söndag förmiddag. Jag brukar tänka att den enda fördelen med att bo inne i Stockholm vore att man kunde gå på eftermiddags- eller kvällsmöte om söndagarna… Men som sagt, det vore då också den enda fördelen. Jag är verkligen en lantis, and proud of it, too!

Varje gång jag är där, inser jag hur mycket jag saknar det när jag inte haft möjlighet, eller bara inte kommit mig för, att åka dit på några veckor. Det är en underbar atmosfär, musiken och lovsången berör, och predikan och undervisning är fantastisk för det allra mesta, i all synnerhet när det är de egna lokala förmågorna som håller mikrofonen.

Jag har gått i kyrkan sedan jag varit tonåring, och i långa perioder varit väldigt engagerad. Beroende på var jag har bott, så har jag rört mig i väldigt olika sammanhang: lutherska kyrkan, metodist, pingst, Livets ord, olika karismatiska grupper etc. Det centrala för mig har aldrig varit vilket samfund kyrkan eller gemenskapen tillhör, utan att atmosfären varit uppmuntrande och givande. Och alla olika sammanhang har tillfört något till mitt liv, som jag behövt just då. Det låter väldigt jag-centrerat när man uttrycker det så, men det har det inte alltid varit, utan det är mest en reflektion nu när jag tittar i backspegeln.

För några år sedan hade jag en lång period som andligt hemlös. Många bekanta hade då börjat söka sig till Hillsong, men jag spjärnade emot lite grann, ville inte åka dit bara för att ”alla andra” gjorde det. Tills jag en lördagkväll här hemma helt oväntat fick en stark känsla av att jag skulle åka till Märsta och gå på söndagsgudstjänst följande dag.  Min vän Petra och hennes dotter följde med mig. Vi körde lite fel på vägen dit och kom därför in lite sent och hamnade på sista stolsraden. Där satt jag som en annan hedning och tårarna bara rann. Kände mig som att jag äntligen var hemma igen. Sen dess har jag sett Hillsong som mitt andliga hem, och jag åker dit för att jag vet hur bra jag mår av det, men det är ändå väldigt kravlöst.

Är jag trött eller bara inte vill, så stannar jag hemma. Då vilar jag i min tro, och det är något jag fått lättare för med åren.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *