South Africa in my heart


På lördag ska jag föreläsa för mina kollegor i Finland i samband med Career Conference. Då kommer jag bland annat att visa bilder från Sydafrika. helt galet att det redan gått ett år sen den resan! Satt och tittade igenom alla bilderna när jag förberedde mig inför helgen, och wow vad mycket vackert jag fotade! Bilderna kommer ju inte alls till sin rätt så här, och jag fotade det mesta med mobil, men ändå! Upplevelsen finns ju kvar i mitt hjärta, helt magisk och oförglömlig. Och väldigt välplanerat.

Det var ju en jobbresa, så vi hade föreläsningar och konferenser varje dag, och ändå hann vi uppleva det vackra landet lite grann. Men vi sov inte så mycket, det ska ju villigt erkännas… Väckning 04:30 för att hinna med en safariupplevelse innan frukost, och sen skulle man vara alert när vi började utbildningen, hihi! Tur man är en morgonmänniska i alla fall.

Att se djuren är helt fantastiskt, men det som berörde mig mest (förutom ett par möten med leoparden som jag får berätta om en annan gång, det var så överjordiskt coolt att det förtjänar ett eget inlägg) var den karga naturen i Kapama. Jag vill definitivt åka tillbaka till Sydafrika privat någon gång, och då är det vandrarkängor som gäller -det fanns ju vackra vandringsställen i närheten av Cape Town och South Point som vore rena drömmen att få utforska.

En kväll åt vi middag ute i bushen på ett iordningställt lägerområde. Då fick vi inte promenera själva längs stigen till toaletterna, utan var tvungna att säga till en beväpnad vakt. Visst vet jag att det är turistanpassat, men faktum är att bara nån vecka efter att vi varit där blev det en världsnyhet när ett lejon åt upp en tjuvjägare precis i området där vi varit.

Människomöten

Mars har varit en galen månad. Inser nu när drygt halva månaden har gått att jag planerade lite tokigt, men jag lär mig, och blir klokare för varje gång (hoppas jag i alla fall 😂). Jag tackade ja till ett par saker jag borde tackat nej till. Den ena saken hade jag makt att krångla mig ur, men vad gäller den andra får jag stå mitt kast. Det handlar faktiskt bara om bra och roliga saker, men Bra är som bekant Bästs värsta fiende, så det gäller att vara noga med var man lägger sin tid.

Hur som helst har jag varit med om många härliga människomöten de senaste veckorna. En av de Bästa sakerna jag gjort på sistone, var när jag träffade min kollega Karin på Steam Hotel i Västerås i förra veckan. Vi hade bokat ett lunchmöte för att bolla idéer med varandra, och blev kvar i givande samtal i flera timmar. Helt underbart!!

Vi har jobbat med Mary Kay båda två sen början av 2000-talet, och träffats massor av gånger. Under de senaste åren har vi flera gånger, på konferenser och utbildningar, konstaterat att vi borde träffas och byta tankar med varandra. När man jobbar fristående, så är man en del av en gemenskap, ja vi kallar det rent av ett systerskap i vår bransch, men vi saknar trots det arbetskamrater i vardagen.

Eftersom det är ett socialt givande jobb där vi är i kontakt med kunder och teammedlemmar kontinuerligt, så saknas ju inte mänsklig kontakt, utan snarare tvärtom. Men ibland vill man ändå byta tankar med någon som varit där man själv befinner sig i karriären, och då är det underbart att hitta en kollega som man kopplar med! Alla jobbar vi olika, och jag tror det var just den olikheten som gjorde samtalet i förra torsdags så oerhört värdefullt. Det var väldigt opretentiöst, och jag tror ingen av oss kände att vi måste leverera en massa, och ändå gav det så mycket. Jag fick nya tankar och idéer som jag redan börjat förverkliga.

Och by the way, Steam Hotel! Det är ju väldigt hajpat och inne, men verkligen inte oförtjänt. En snyggare miljö får man leta efter, och maten var sagolikt god och kändes väldigt fräsch och nyttig. Personalen var också supertrevlig, vår servitris var sådär lagom pratsam, öppen och trevlig. Jag gillar verkligen stället! jag och maken är urdåliga på att unna oss avkoppling på tu man hand, men jag lovar här och nu att försöka boka in oss för en helg på Steam Hotel snart ❤️.

Vårvindar

Idag ska det visst bli 11 grader varmt i Uppsala. Så härligt☀️! Strunt samma att det väntas minusgrader och snö igen om några dagar, det är ändå tydligt att vintern förlorat sitt grepp för den här gången.

Det blåser vårvindar i mitt sinne också -äntligen!!! Nu börjar jag få struktur på hur jag vill jobba framöver, hur min digitala närvaro ska se ut och byggas upp, och vad jag har för mål med det jag gör. Jag jobbar som en liten gnu, ofta med rufsigt hår men med ett leende på läpparna. Det har varit en LÅNG (alldeles för lång) tankeprocess i mitt tycke, men den kommer att bära frukt, det vet jag nu.

Hälsningar från en Happy liten businesswoman denna vårdag!

Take me to church

Idag blir det Hillsong för hela slanten. Tre familjemedlemmar är volontärer i Norra, dvs campuset i Märsta/Arlandastad.

Jag kommer vara på plats å jobbets vägnar, eftersom jag har ett makeup-uppdrag i kyrkan ?. Kanske lite otippat, kan man tycka, och jag kan berätta mer om det en annan gång.

Nu under sommaren har vi inte varit på plats så ofta, och ibland är jag lite lat med att komma iväg hemifrån på söndag förmiddag. Jag brukar tänka att den enda fördelen med att bo inne i Stockholm vore att man kunde gå på eftermiddags- eller kvällsmöte om söndagarna… Men som sagt, det vore då också den enda fördelen. Jag är verkligen en lantis, and proud of it, too!

Varje gång jag är där, inser jag hur mycket jag saknar det när jag inte haft möjlighet, eller bara inte kommit mig för, att åka dit på några veckor. Det är en underbar atmosfär, musiken och lovsången berör, och predikan och undervisning är fantastisk för det allra mesta, i all synnerhet när det är de egna lokala förmågorna som håller mikrofonen.

Jag har gått i kyrkan sedan jag varit tonåring, och i långa perioder varit väldigt engagerad. Beroende på var jag har bott, så har jag rört mig i väldigt olika sammanhang: lutherska kyrkan, metodist, pingst, Livets ord, olika karismatiska grupper etc. Det centrala för mig har aldrig varit vilket samfund kyrkan eller gemenskapen tillhör, utan att atmosfären varit uppmuntrande och givande. Och alla olika sammanhang har tillfört något till mitt liv, som jag behövt just då. Det låter väldigt jag-centrerat när man uttrycker det så, men det har det inte alltid varit, utan det är mest en reflektion nu när jag tittar i backspegeln.

För några år sedan hade jag en lång period som andligt hemlös. Många bekanta hade då börjat söka sig till Hillsong, men jag spjärnade emot lite grann, ville inte åka dit bara för att ”alla andra” gjorde det. Tills jag en lördagkväll här hemma helt oväntat fick en stark känsla av att jag skulle åka till Märsta och gå på söndagsgudstjänst följande dag.  Min vän Petra och hennes dotter följde med mig. Vi körde lite fel på vägen dit och kom därför in lite sent och hamnade på sista stolsraden. Där satt jag som en annan hedning och tårarna bara rann. Kände mig som att jag äntligen var hemma igen. Sen dess har jag sett Hillsong som mitt andliga hem, och jag åker dit för att jag vet hur bra jag mår av det, men det är ändå väldigt kravlöst.

Är jag trött eller bara inte vill, så stannar jag hemma. Då vilar jag i min tro, och det är något jag fått lättare för med åren.

Vackraste hortensian!

Tog en snabb bild med mobilen när jag passerade, så det är kanske inte den allra bästa bilden, men ändå! Denna otroligt vackra hortensia har jag övervintrat genom att snabbt trycka ner den i hörnet av en rabatt på senhösten i fjol när den redan såg mer död än levande ut. Trodde inte den skulle klara vintern, men jodå! Den är till och med mycket större än den var i fjol, och det är dessutom rätt kul att den blommar nu, senare än de jag har köpt i år, som stod i full blom redan på försommaren och nu har sett sina bästa dagar…

Rätt spännande med färgen också, jag har förstått att den varierar på grund av vilken jordmån plantan växer i. Denna var garanterat inte så här knallrosa ifjol, så något har ju hänt där.

När jag var yngre tyckte jag att hortensia var en blomma för gamla tanter. Det tycker jag inte längre, nu är den en favorit! Vad säger det om mig, hihi…

Första jobbveckan

Fattar inte att det redan är fredag -helt otroligt vad fort den första jobbveckan gått! Kan inte med bästa vilja påstå att den varit riktigt så effektiv som jag hade velat, men nu är vardagen i alla fall igång, och det känns toppen!

Ambitionen var absolut att jag skulle börja jobba redan den första augusti, och visst har jag gjort ett och annat, men att påstå att jag jobbat, vore nog att överdriva ;). Jag kan tycka att det är en av de största utmaningarna i min entreprenörsvardag, det här med skolloven. De är ju mysiga och härliga på alla sätt, men eftersom maken är lärare så är ju både han och barnen lediga VÄÄLDIGT många veckor. Självklart är det enbart en fråga om disciplin från min sida, -praktiskt taget är det ju bara för mig att gå två trappor upp i huset och stänga in mig på mitt kontor, men så varmt som det varit denna sommar så har jag inte kunnat förmå mig att göra det särskilt många gånger… Och det är ju såå frestande att vara ledig hela sommaren tillsammans med familjen.

Samtidigt som det är en utmaning är det ju verkligen ett privilegium -jag har unnat mig massor av tid för återhämtning i sommar. Jag är fullt medveten om att det är få förunnat att styra över sin egen tid på det sättet. Och visst, jobbar jag inte, så påverkar det ju mina inkomster direkt. Jag har en del passiv inkomst, men inte på den nivån att jag inte skulle märka skillnad om jag jobbar mer eller mindre. Det är definitivt ett minus i kanten att ha lägre inkomster på sommaren, när det finns så mycket man vill göra: utflykter, husfix, shopping med mera, men jag prioriterar ändå tiden och flexibiliteten över inkomsten under sommarsäsongen, och det valet är jag så tacksam över att kunna göra.Anyhow, nu är sommaren definitivt över åtminstone i den bemärkelsen, och jag ser fram emot många spännande möten med nya människor i höst. Jag har satt tydliga mål för vad jag vill göra de kommande tre åren, och håller nu på och finslipar min strategi. Det känns verkligen helt underbart! Jag är mer peppad än på många år, och har nästan fjärilar i magen över allt som ligger framför!

Idag har jag en skrivardag, så jag kommer sitta klistrad framför datorn mest hela dagen, tills familjen kommer hem i alla fall. Mitt sällskap för tillfället består av Morris och Milou, som verkar väldigt nöjda med sakernas nuvarande tillstånd. Inte riktigt lika mycket fart på dem som på matte :D…

Mobilstrul

Inga dagsfärska bilder i dagens inlägg, tyvärr… Lämnade in min mobil på lagning i förra veckan, och får ge mig till tåls ännu några dagar innan jag får den tillbaka. Har en reservtelefon också, som naturligtvis passade på att säga upp kontraktet samtidigt som den ordinarie är på lagning, hihi…

Jag är en inbiten iPhone-användare, men i ren desperation åkte jag till net-on-net och köpte en billig Android-mobil för att vara nåbar för mina kunder. Har dock inte listat ut hur man använder den, mer än samtal, mail och sms… Håller tummarna att jag ska få den ordinarie tillbaka innan jag reser bort på torsdag, men det ser inte jättelovande ut.

Helt otroligt vad handikappad jag blir utan alla mina elektroniska prylar. Men de är verkligen en nödvändighet för att kunna jobba effektivt, så det är bara att kapitulera, som jag ser det.

Hoppas du som läser har en fin måndag, och att augusti börjat på bästa sätt!

Happy Birthday, Mary Kay

Den 12 maj 2018 skulle Mary Kay Ash ha fyllt 100 år, och hennes företag som idag finns i 35 länder, firar 55 år i höst. Hennes varumärke är idag ett av de allra största på den globala hudvårdsmarknaden. Imponerande? Javisst, men inte i närheten så imponerande som den lilla, och ändå så stora, kvinnan bakom varumärket som bär hennes namn.

När solen tittade fram här hemma en liten stund idag, satte jag mig på min favoritplats på verandan och reflekterade över det arv som Mary Kay lämnade efter sig till miljontals kvinnor världen över. Underbara produkter, absolut! De är ju grunden till hela vår verksamhet. Men för mig personligen var det faktiskt något annat som först fångade min uppmärksamhet, den gången för sjutton somrar sedan:

Jag fick i min hand en bok om kvinnan Mary Kay. Inte just den boken jag läser idag, utan hennes självbiografi Miracles happen. Jag befann mig just då vid ett vägskäl i livet, och funderare mycket på vad jag skulle göra med min framtid och de gåvor och talanger jag visste att hag hade, men inte riktigt hittade utlopp för.

Värdegrund är ett modeord idag. Ett ord jag antagligen inte hade tänkt så mycket på ännu på den tiden. Och ändå var det just den jag fastnade för, grunden som Mary Kay en gång lade för sin verksamhet, och som alla hennes konsulter fortfarande arbetar med dagligen.

Mary Kay Ash ville nämligen skapa ett annorlunda företag, ett drömföretag för kvinnor, som hon själv uttryckte det. Därför baserade hon sin business på mjuka värden:

1) Våra prioriteringar, där våra personliga övertygelser, vår tro om vi har en sådan, och vår familj alltid går före karriären.

2) Den gyllene regeln, att behandla andra som man själv vill bli behandlad.

3) Vår Go-give anda, som går tvärt emot de vassa armbågarnas kultur, som annars är så vanlig i affärsvärlden.

4) Sist men inte minst det så kallade adoptionsprogrammet, som du som kund inte märker så mycket av, men som innebär att vi som arbetar med Mary Kay har ett väl beprövat system för att hjälpa varandra att lyckas, i stället för att konkurrera med varandra.

1963 fick Mary Kay höra att det hon ville göra var omöjligt, och att hon troligen skulle gå i konkurs inom ett år. Men jag tror att kvinnor i alla tider gjort omöjliga saker, vissa mer än andra! Mary Kay Ash var en kvinna långt före sin tid, ibland missförstådd, men ofta hyllad, och idag vet vi att hon med tiden kom att få en lång rad prestigefyllda utmärkelser, både som affärskvinna och för sina humanitära insatser.

Så, min kära Mary Kay. Du avslutade din resa ungefär samtidigt som jag påbörjade min karriär i det företag du skapade. Jag anade redan då, det som jag nu med säkerhet vet -att detta för mig skulle bli så mycket mer än ett jobb. Ja, det har blivit en livsstil.

Jag har fått så mycket: #frihet och #flexibilitet. Du visade att det krävs #mod och #beslutsamhet att gå sina egna vägar, och att en business kan drivas med lika delar hjärta och hjärna, med #humor, #medkänsla, #integritet och stor #passion. Du har gett mig #beautyofconfidence och övertygat mig om att #OneWomanCan #makeadifference.

Thank you, Mary Kay ?!

Sydafrika

I slutet av januari hade jag förmånen att få åka på en utbildnings-och konferensresa till underbara Sydafrika. Vi började med några dagar i Cape Town och fortsatte sedan till Kapama, en så kallad Private Game Range i Nordöstra delen av landet. Bilden ovan är från mitt och min kollega Ingers hotellrum på hotellet i Kapstaden, med Taffelberget och Lion’s Head i bakgrunden. Helt magisk utsikt!

Som alltid på dessa resor var programmet späckat och intensivt, med tidiga morgnar, föreläsningar och panelsamtal. Det är oerhört lärorikt att åka iväg med en grupp ledare på detta sätt: vi bollar idéer och pratar ”jobb” med varandra mest hela tiden, inte bara i konferensrummen… Jobb inom citationstecken, eftersom de flesta av oss snarare ser det som en passion ?.

Bjuder på en liten bildkavalkad från resan. Inte så många människor med på bilderna denna gång, då jag inte bett om lov av mina kollegor ännu.

Lion’s Head såg så lockande ut, jag förstod att man kunde fotvandra upp dit, och hade varit så sugen på att försöka om jag haft mera tid.

När vi hoppat på en buss för att ta oss upp på Taffelberget, fick vi veta att linbanan hade stängts pga en gräsbrand nedanför berget. Kapstaden har ju lidit svårt av torka och vattenbrist en längre tid, så det var vattenransonering även när vi var där, och det sägs att vattnet kommer att ta slut nu i april om det inte regnar rejält…

Jag hann ändå med en snabbtur upp till Taffelberget lite senare, tog en taxi och åkte iväg själv innan stängningsdags. Ett äventyr i sig, då vi fastnade i en trafikstockning och jag dessutom hamnade på fel hotell när jag skulle tillbaka. Men människorna är underbara och jag gillar ju denna typ av äventyr, så för mig var det lugnt. Min stackars rumskompis trodde dock att jag blivit kidnappad!

Tusen meter över havet. Linbana upp i en snurrande korg med öppna fönster. Snacka om att övervinna sina rädslor ??. Väl där uppe är det öppna platta ytor och gott om promenadvägar, så nästa gång vill jag stanna en hel eftermiddag och ha picknickkorgen med mig. Och utsikten var magisk, så det var väl värt utmaningen!

Inser nu att jag har så många vackra bilder, att det får bli minst ett inlägg till från resan. Avslutar för denna gång med en av mina favoritbilder, från fyren vid South Point. Det är säkert närmare 150-200 meter ner till vattnet, även om det inte syns på bilden.To be continued…