Take me to church

Idag blir det Hillsong för hela slanten. Tre familjemedlemmar är volontärer i Norra, dvs campuset i Märsta/Arlandastad.

Jag kommer vara på plats å jobbets vägnar, eftersom jag har ett makeup-uppdrag i kyrkan ?. Kanske lite otippat, kan man tycka, och jag kan berätta mer om det en annan gång.

Nu under sommaren har vi inte varit på plats så ofta, och ibland är jag lite lat med att komma iväg hemifrån på söndag förmiddag. Jag brukar tänka att den enda fördelen med att bo inne i Stockholm vore att man kunde gå på eftermiddags- eller kvällsmöte om söndagarna… Men som sagt, det vore då också den enda fördelen. Jag är verkligen en lantis, and proud of it, too!

Varje gång jag är där, inser jag hur mycket jag saknar det när jag inte haft möjlighet, eller bara inte kommit mig för, att åka dit på några veckor. Det är en underbar atmosfär, musiken och lovsången berör, och predikan och undervisning är fantastisk för det allra mesta, i all synnerhet när det är de egna lokala förmågorna som håller mikrofonen.

Jag har gått i kyrkan sedan jag varit tonåring, och i långa perioder varit väldigt engagerad. Beroende på var jag har bott, så har jag rört mig i väldigt olika sammanhang: lutherska kyrkan, metodist, pingst, Livets ord, olika karismatiska grupper etc. Det centrala för mig har aldrig varit vilket samfund kyrkan eller gemenskapen tillhör, utan att atmosfären varit uppmuntrande och givande. Och alla olika sammanhang har tillfört något till mitt liv, som jag behövt just då. Det låter väldigt jag-centrerat när man uttrycker det så, men det har det inte alltid varit, utan det är mest en reflektion nu när jag tittar i backspegeln.

För några år sedan hade jag en lång period som andligt hemlös. Många bekanta hade då börjat söka sig till Hillsong, men jag spjärnade emot lite grann, ville inte åka dit bara för att ”alla andra” gjorde det. Tills jag en lördagkväll här hemma helt oväntat fick en stark känsla av att jag skulle åka till Märsta och gå på söndagsgudstjänst följande dag.  Min vän Petra och hennes dotter följde med mig. Vi körde lite fel på vägen dit och kom därför in lite sent och hamnade på sista stolsraden. Där satt jag som en annan hedning och tårarna bara rann. Kände mig som att jag äntligen var hemma igen. Sen dess har jag sett Hillsong som mitt andliga hem, och jag åker dit för att jag vet hur bra jag mår av det, men det är ändå väldigt kravlöst.

Är jag trött eller bara inte vill, så stannar jag hemma. Då vilar jag i min tro, och det är något jag fått lättare för med åren.

Vackraste hortensian!

Tog en snabb bild med mobilen när jag passerade, så det är kanske inte den allra bästa bilden, men ändå! Denna otroligt vackra hortensia har jag övervintrat genom att snabbt trycka ner den i hörnet av en rabatt på senhösten i fjol när den redan såg mer död än levande ut. Trodde inte den skulle klara vintern, men jodå! Den är till och med mycket större än den var i fjol, och det är dessutom rätt kul att den blommar nu, senare än de jag har köpt i år, som stod i full blom redan på försommaren och nu har sett sina bästa dagar…

Rätt spännande med färgen också, jag har förstått att den varierar på grund av vilken jordmån plantan växer i. Denna var garanterat inte så här knallrosa ifjol, så något har ju hänt där.

När jag var yngre tyckte jag att hortensia var en blomma för gamla tanter. Det tycker jag inte längre, nu är den en favorit! Vad säger det om mig, hihi…

Första jobbveckan

Fattar inte att det redan är fredag -helt otroligt vad fort den första jobbveckan gått! Kan inte med bästa vilja påstå att den varit riktigt så effektiv som jag hade velat, men nu är vardagen i alla fall igång, och det känns toppen!

Ambitionen var absolut att jag skulle börja jobba redan den första augusti, och visst har jag gjort ett och annat, men att påstå att jag jobbat, vore nog att överdriva ;). Jag kan tycka att det är en av de största utmaningarna i min entreprenörsvardag, det här med skolloven. De är ju mysiga och härliga på alla sätt, men eftersom maken är lärare så är ju både han och barnen lediga VÄÄLDIGT många veckor. Självklart är det enbart en fråga om disciplin från min sida, -praktiskt taget är det ju bara för mig att gå två trappor upp i huset och stänga in mig på mitt kontor, men så varmt som det varit denna sommar så har jag inte kunnat förmå mig att göra det särskilt många gånger… Och det är ju såå frestande att vara ledig hela sommaren tillsammans med familjen.

Samtidigt som det är en utmaning är det ju verkligen ett privilegium -jag har unnat mig massor av tid för återhämtning i sommar. Jag är fullt medveten om att det är få förunnat att styra över sin egen tid på det sättet. Och visst, jobbar jag inte, så påverkar det ju mina inkomster direkt. Jag har en del passiv inkomst, men inte på den nivån att jag inte skulle märka skillnad om jag jobbar mer eller mindre. Det är definitivt ett minus i kanten att ha lägre inkomster på sommaren, när det finns så mycket man vill göra: utflykter, husfix, shopping med mera, men jag prioriterar ändå tiden och flexibiliteten över inkomsten under sommarsäsongen, och det valet är jag så tacksam över att kunna göra.Anyhow, nu är sommaren definitivt över åtminstone i den bemärkelsen, och jag ser fram emot många spännande möten med nya människor i höst. Jag har satt tydliga mål för vad jag vill göra de kommande tre åren, och håller nu på och finslipar min strategi. Det känns verkligen helt underbart! Jag är mer peppad än på många år, och har nästan fjärilar i magen över allt som ligger framför!

Idag har jag en skrivardag, så jag kommer sitta klistrad framför datorn mest hela dagen, tills familjen kommer hem i alla fall. Mitt sällskap för tillfället består av Morris och Milou, som verkar väldigt nöjda med sakernas nuvarande tillstånd. Inte riktigt lika mycket fart på dem som på matte :D…

Mobilstrul

Inga dagsfärska bilder i dagens inlägg, tyvärr… Lämnade in min mobil på lagning i förra veckan, och får ge mig till tåls ännu några dagar innan jag får den tillbaka. Har en reservtelefon också, som naturligtvis passade på att säga upp kontraktet samtidigt som den ordinarie är på lagning, hihi…

Jag är en inbiten iPhone-användare, men i ren desperation åkte jag till net-on-net och köpte en billig Android-mobil för att vara nåbar för mina kunder. Har dock inte listat ut hur man använder den, mer än samtal, mail och sms… Håller tummarna att jag ska få den ordinarie tillbaka innan jag reser bort på torsdag, men det ser inte jättelovande ut.

Helt otroligt vad handikappad jag blir utan alla mina elektroniska prylar. Men de är verkligen en nödvändighet för att kunna jobba effektivt, så det är bara att kapitulera, som jag ser det.

Hoppas du som läser har en fin måndag, och att augusti börjat på bästa sätt!

Happy Birthday, Mary Kay

Den 12 maj 2018 skulle Mary Kay Ash ha fyllt 100 år, och hennes företag som idag finns i 35 länder, firar 55 år i höst. Hennes varumärke är idag ett av de allra största på den globala hudvårdsmarknaden. Imponerande? Javisst, men inte i närheten så imponerande som den lilla, och ändå så stora, kvinnan bakom varumärket som bär hennes namn.

När solen tittade fram här hemma en liten stund idag, satte jag mig på min favoritplats på verandan och reflekterade över det arv som Mary Kay lämnade efter sig till miljontals kvinnor världen över. Underbara produkter, absolut! De är ju grunden till hela vår verksamhet. Men för mig personligen var det faktiskt något annat som först fångade min uppmärksamhet, den gången för sjutton somrar sedan:

Jag fick i min hand en bok om kvinnan Mary Kay. Inte just den boken jag läser idag, utan hennes självbiografi Miracles happen. Jag befann mig just då vid ett vägskäl i livet, och funderare mycket på vad jag skulle göra med min framtid och de gåvor och talanger jag visste att hag hade, men inte riktigt hittade utlopp för.

Värdegrund är ett modeord idag. Ett ord jag antagligen inte hade tänkt så mycket på ännu på den tiden. Och ändå var det just den jag fastnade för, grunden som Mary Kay en gång lade för sin verksamhet, och som alla hennes konsulter fortfarande arbetar med dagligen.

Mary Kay Ash ville nämligen skapa ett annorlunda företag, ett drömföretag för kvinnor, som hon själv uttryckte det. Därför baserade hon sin business på mjuka värden:

1) Våra prioriteringar, där våra personliga övertygelser, vår tro om vi har en sådan, och vår familj alltid går före karriären.

2) Den gyllene regeln, att behandla andra som man själv vill bli behandlad.

3) Vår Go-give anda, som går tvärt emot de vassa armbågarnas kultur, som annars är så vanlig i affärsvärlden.

4) Sist men inte minst det så kallade adoptionsprogrammet, som du som kund inte märker så mycket av, men som innebär att vi som arbetar med Mary Kay har ett väl beprövat system för att hjälpa varandra att lyckas, i stället för att konkurrera med varandra.

1963 fick Mary Kay höra att det hon ville göra var omöjligt, och att hon troligen skulle gå i konkurs inom ett år. Men jag tror att kvinnor i alla tider gjort omöjliga saker, vissa mer än andra! Mary Kay Ash var en kvinna långt före sin tid, ibland missförstådd, men ofta hyllad, och idag vet vi att hon med tiden kom att få en lång rad prestigefyllda utmärkelser, både som affärskvinna och för sina humanitära insatser.

Så, min kära Mary Kay. Du avslutade din resa ungefär samtidigt som jag påbörjade min karriär i det företag du skapade. Jag anade redan då, det som jag nu med säkerhet vet -att detta för mig skulle bli så mycket mer än ett jobb. Ja, det har blivit en livsstil.

Jag har fått så mycket: #frihet och #flexibilitet. Du visade att det krävs #mod och #beslutsamhet att gå sina egna vägar, och att en business kan drivas med lika delar hjärta och hjärna, med #humor, #medkänsla, #integritet och stor #passion. Du har gett mig #beautyofconfidence och övertygat mig om att #OneWomanCan #makeadifference.

Thank you, Mary Kay ?!

Sydafrika

I slutet av januari hade jag förmånen att få åka på en utbildnings-och konferensresa till underbara Sydafrika. Vi började med några dagar i Cape Town och fortsatte sedan till Kapama, en så kallad Private Game Range i Nordöstra delen av landet. Bilden ovan är från mitt och min kollega Ingers hotellrum på hotellet i Kapstaden, med Taffelberget och Lion’s Head i bakgrunden. Helt magisk utsikt!

Som alltid på dessa resor var programmet späckat och intensivt, med tidiga morgnar, föreläsningar och panelsamtal. Det är oerhört lärorikt att åka iväg med en grupp ledare på detta sätt: vi bollar idéer och pratar ”jobb” med varandra mest hela tiden, inte bara i konferensrummen… Jobb inom citationstecken, eftersom de flesta av oss snarare ser det som en passion ?.

Bjuder på en liten bildkavalkad från resan. Inte så många människor med på bilderna denna gång, då jag inte bett om lov av mina kollegor ännu.

Lion’s Head såg så lockande ut, jag förstod att man kunde fotvandra upp dit, och hade varit så sugen på att försöka om jag haft mera tid.

När vi hoppat på en buss för att ta oss upp på Taffelberget, fick vi veta att linbanan hade stängts pga en gräsbrand nedanför berget. Kapstaden har ju lidit svårt av torka och vattenbrist en längre tid, så det var vattenransonering även när vi var där, och det sägs att vattnet kommer att ta slut nu i april om det inte regnar rejält…

Jag hann ändå med en snabbtur upp till Taffelberget lite senare, tog en taxi och åkte iväg själv innan stängningsdags. Ett äventyr i sig, då vi fastnade i en trafikstockning och jag dessutom hamnade på fel hotell när jag skulle tillbaka. Men människorna är underbara och jag gillar ju denna typ av äventyr, så för mig var det lugnt. Min stackars rumskompis trodde dock att jag blivit kidnappad!

Tusen meter över havet. Linbana upp i en snurrande korg med öppna fönster. Snacka om att övervinna sina rädslor ??. Väl där uppe är det öppna platta ytor och gott om promenadvägar, så nästa gång vill jag stanna en hel eftermiddag och ha picknickkorgen med mig. Och utsikten var magisk, så det var väl värt utmaningen!

Inser nu att jag har så många vackra bilder, att det får bli minst ett inlägg till från resan. Avslutar för denna gång med en av mina favoritbilder, från fyren vid South Point. Det är säkert närmare 150-200 meter ner till vattnet, även om det inte syns på bilden.To be continued…

Bye bye 2017

Så har vardagen äntligen kommit igång här hos oss. Det kändes som att jullovet blev väldigt långt i år. Vi firade julen hemma bara med familjen, inklusive en av sönernas flickvän. Jag drabbades av någon form av influensa innan julveckan började, och kände mig fortfarande rätt däckad under julen och mellandagarna. Mycket av det jag hade hade tänkt fixa och ordna med, blev därför ogjort. Men julen kommer ju och går ändå, så det är väl helt okej egentligen.

Den 30 december åkte vi sedan till Finland och bodde över hos släkten där. För min del var det i första hand en jobbresa, jag hade en hel del möten med kollegor och teammedlemmar. Dessutom hade vi ett större event i Vasa 4 januari. Det krävde en del planering och förberedelser eftersom vi inte hade gjort den här typen av event tidigare, men blev både lyckat och lärorikt. Den kvällen förtjänar ett eget blogginlägg, så jag återkommer till det.

Jag ser i bloggar och på sociala medier att väldigt många har sammanfattat året som gått, och berättat om höjdpunkter och dalar de upplevt under året. För min egen del tänker jag i stort sett nöja mig med att konstatera att jag med glädje vinkar adjö till året som gått. 2017 började på värsta möjliga sätt, då jag på nyårsdagens imorgon väcktes av beskedet att min mamma hade dött (se föregående inlägg). Nyår kommer antagligen alltid att ha en lite underlig bismak för mig. Detta år innebar nyårsafton dessutom 25 års bröllopsdag för mig och Robban. Att gifta sig på nyårsafton var fantastiskt, men det är värdelöst som bröllopsdag ?, kan jag meddela. I all synnerhet om man är så kass på planering som vi två.

I år hade vi av förståeliga skäl bestämt att hela familjen skulle samlas hemma hos pappa på nyårsafton, och det blev ändå en mysig kväll. Vi hjälptes åt att laga en god middag, de tre små kusinerna lekte tillsammans, och var sedan ute och smällde några raketer med hjälp av papporna och min fantastiska syster. Jag och minihunden Morris valde att stanna inomhus och hålla oss borta från det spektaklet.

Bye bye 2017! Välkommen 2018 !

Vanligen brukar jag sätta mål och göra upp en massa planer för det nya året, men i år har det tagit mig tio dagar in på det nya året innan jag lyckats komma igång över huvud taget. Dels förstås beroende på att jag faktiskt fortfarande känner av influensan (eller vad det nu var). Har bokat en läkartid till imorgon för att kolla upp mina lungor en extra gång. Men förstås också för att den milstolpe som varje nyår ändå är, i nuläget för mig mest av allt är en påminnelse om hur obeskrivligt kort livet är. I grunden är jag en väldigt positiv människa, och jag vet att jag håller på att hitta tillbaka till den positiviteten. Nyåret råkade bara bli ett litet bakslag.

Vad vill jag ska hända under 2018? Först av allt, vill jag få vara frisk. Jag ger inga nyårslöften, men jag har beslutat mig för att göra allt jag kan för att hålla mig frisk. Jag önskar också få göra en resa tillsammans med maken någon gång under året, som en försenad 25 års bröllopsresa. Det blir inga märkvärdigheter, utan en långhelg någonstans i Spanien där man kan bada och fotvandra räcker gott. Det vore toppen! Sen vill jag utveckla mig själv och mitt företagande, ta nya steg och hitta lite nya vägar. Och som alltid finns det massor jag vill fixa med i huset och trädgården (som snarare borde kallas en wannabe-trädgård, som den ser ut). Men det får ta den tid det tar… Sist men inte minst så har vi en önskan om en brorsa till minihunden Morris, gärna till sommaren om vi lyckas hitta en lämplig valp. Det var visst ingen dålig lista på drömmar, planer och önskningar. Det är faktiskt en seger att inse att jag har så många planer, för det är ingen självklarhet efter det år som varit. Men överst på listan står faktiskt hälsan. Man brukar ju säga att den friske har många önskningar, medan den som är sjuk har endast en. Och så är det verkligen. Själv är jag ju frisk, men så många runt mig har kämpat med tuffa grejer den senaste tiden; cancer, stroke och andra otrevliga kroniska åkommor, så jag har blivit väldigt medveten om det dyrbaraste vi har, vår egen hälsa. Den är inte alla förunnad, och allt kan vi inte skydda oss mot. Men jag har iallafall bestämt att göra allt jag kan för att bevara min hälsa, Och det får jag säkert anledning att återkomma till framöver.

Bjuder här på några fler bilder från när vi fotvandrade i Garraf ovanför Sitges en dag under förra påsken. Definitivt en av årets allra bästa dagar! Ta hand om dig! The best is yet to come❤️!

Life is…

Öppnade bloggen igår morse och insåg att det gått snart ett år sedan mitt senaste blogginlägg, i november 2016. Då när jag publicerade inlägget, var det tänkt att bli starten på ett efterlängtat, regelbundet bloggande. Kort efter det inlägget hände dock några saker som helt slog undan fötterna på mig:

Min bästa vän sedan tio år, insjuknade hastigt i något som tog hennes liv ett halvår senare.

Min älskade mamma gick oväntat bort under det nya årets första morgon. Hon var nyss fyllda 64 år och borde ha haft många, många år framför sig.

Jag har aldrig haft sorg förut, och nu skulle jag sörja två av mina närmaste samtidigt. Hur gör man det?

Hur svarar man på den välmenta och otroligt förhatliga frågan ”Hur mår du?”

Hur driver man företag och peppar sina medarbetare när all ens kraft går åt till att tvinga sig ur sängen på morgonen?

Hur förhindrar man att ens familj och äktenskap krisar i hop när man är totalt avskuren och bedövad?

Hur går man till sin älskade kyrka på söndagarna när man börjar fulgråta varje gång lovsången börjar?

Hur hanterar man det faktum att man å ena sidan aldrig vill prata med en endaste människa igen, och å andra sidan rinner allt ur en så fort man vågar öppna munnen?

Hur hanterar man alla osagda ord, och förklaringar man aldrig fick?

Hur berättar man, utan att säga för mycket eller för litet?

Hur lever man när man inte riktigt vågar lita på livet?

Och jag, vem är jag nu, efter allt detta?

Det har jag inga svar på ännu. Men i sanningens namn mår jag väldigt bra för det mesta. Det är ju också ett av livets mysterier; att vi blir glada igen, att vi ”går vidare” som det så fint heter. Sorg är en märklig åkomma. Jag kan inte riktigt förklara, men om du är intresserad skulle jag vilja rekommendera dig att läsa Sorgens gåva är en vidgad blick, en nyutkommen bok av Patrik Hagman. Han uttrycker sig på ett sätt som få andra. Jag stannade vid förordet, läste det om och om igen under flera dagar.

En annan bok som hjälpt mig mycket under året som gått, är Alex Schulmans Glöm mig, som handlar om hans egen relation till sin mamma. En helt annan typ av relation än den jag hade till min egen fina mamma, men så berörande. En illustration av hur svårt det är att vara förälder, och hur svårt det är att vara barn till någon…

Idag sitter jag i mitt matrum vid ett bord fullt av frukostdisk och smulor. Det är fredag och de två yngsta barnen har studiedag, dvs ledigt. Åttaåringen läser Bamse och leker, sjuttonåringen tillbringar sin mesta tid vid elpianot uppe på sitt rum. Vackert så.

Längtar lite tillbaka till sommaren, även om den inte var så varm och fin i år. Då satt jag ute på verandan och altanen med min dator vid några tillfällen. Bjuder på lite bilder från de tillfällena. Hoppas att det ska bli många fler under kommande somrar.

Hillary for president

img_1637

Idag är det presidentval i USA.  Jag är inget fan av amerikansk politik, och  nej jag är väl inget stort fan av just Hillary Clinton heller. Men; vanligt sunt förnuft  borde man åtminstone kunna förvänta sig  av en amerikansk president.  Jag kommer åtminstone att sova mycke bättre om natten med Hillary i  Vita Huset,  alternativet vill jag faktiskt inte ens tänka på. Så idag håller jag tummarna för Hillary.

Att tänka för framgång -några snabba anteckningar

img_4477

Under de 15 år jag drivit företag har väldigt mycket hänt både i mitt yttre och i mitt inre liv. Inte minst vad gäller förmågan att fokusera. Den har utvecklats enormt, men jag kan inte med bästa vilja påstå att det varit en ständigt uppåtgående kurva. Vi människor är ju inga robotar, och det är bara naturligt att hälsotillstånd, relationer och många andra yttre omständigheter påverkar vårt fokus i perioder. Tittar jag i backspegeln så kan jag ändå konstatera att jag med åren blivit avsevärt mycket bättre på att lägga fokus på väsentligheter och släppa det som spelar mindre roll.

”Det går inte att skjuta två harar på en och samma gång”. Gamla ordspråk har oftast kommit till av en anledning. Det är inte alltid så lätt att förklara för en annan människa vad fokus är, men det är lättare att förklara vad det inte är: fokus är INTE att försöka göra allt på en gång. Ett normallångt liv är å ena sidan kort, men å andra sidan väldigt långt. ALLT måste inte ske innan man fyllt 40, eller 30 för den delen… När du fokuserar med din kamera, blir det du siktar på skarpt och tydligt -det andra blir suddigt, för det är inte viktigt just där och då…

”What you think about, you bring about”. Personligen är jag helt övertygad om att våra framsteg begränsas av vår förmåga att drömma. Jag försöker ständigt utmana mig själv att våga drömma större. Drömmar förverkligas inte av sig själva, de kräver arbete -mycket arbete! Men din dröm är ju DIN, och det betyder att den är värd att kämpa för! Du vet säkert redan att en dröm blir ett mål när du vågar skriva ner den och ge den en deadline. Gör det! Bli inte skraj om den verkar för stor och för fantastisk, eller omöjlig att uppnå…  Vad helst du kan drömma om och tro på, det kan du uppnå när du ger det tillräckligt mycket tid och kraft, och lär dig det du behöver kunna på vägen.

Att våga tro är livsviktigt. Drömmen kan vara svår att tro på till en början, men tron föds ur hoppet, så ge aldrig upp hoppet. Det har sagts att tro är vad små människor saknar och vad stora personligheter lever av. ”Det tror jag när jag ser det”. Nejdå, det är precis tvärtom: Tron är per definition en fast övertygelse om det du ännu inte ser.

När drömmen har omvandlats till ett mål, då är det dags att fatta ett beslut. Beslut dig för att du är trött på tingens nuvarande ordning, och börja planera för förändring. Tragiskt nog planerar de flesta människor idag sina semestrar noggrannare än de planerar sina liv…

Var medveten om att om ditt mål är tillräckligt stort och värdefullt, så kommer det att utmanas. Du kommer att möta all världens hinder på vägen, men det gör inget när du väl har fattat ditt beslut. Ditt mål är inte längre förhandlingsbart, och du har lärt dig att inga flygplan lyfter utan motstånd…

Innan du når målet får du göra en mängd val, och ibland får du till och med säga nej till sådant du gärna ville säga ja till. Du vet, att om du gör det du måste göra när du måste göra det, så kommer du en dag att kunna göra det du vill göra när du vill göra det. Att disciplinera sig är tufft ibland, men aldrig så tufft som att ångra sig när det är försent. Detta är något jag personligen lärt mig den hårda vägen.

Var noga med vad du tänker på. Tankar blir till ord, ord som föder handling. Dina handlingar kommer att forma dina vanor, och dina vanor kommer att styra din framtid. Min egen räddning är att skapa rutiner som bär mig när jag har ont om tid, och att jobba på att ändra de vanor som stjälper mig. Att delegera allt som möjligen kan delegeras är mitt nya mål. Men framgång kan inte delegeras bort -den börjar mellan öronen! Jag får dagligen jobba på att göra de viktigaste sakerna först! Det låter så enkelt i teorin, men kräver ofta mer disciplin än man kan ana.

När jag precis hade startat mitt företag, lärde mig en mentor att det alltid kommer att komma oförutsedda kriser i min väg. Det gillade jag inte alls. Men så är det ju, har jag kunnat konstatera. Förändringar kommer alltid, och våra omständigheter tvingar ibland OSS att förändras. Det sköna är att vi kan välja att VÄXA av utmaningar.

Eftersom jag valt ett yrke där jag jobbar med människor, och ibland i ett nära mentorskap, så får jag möta väldigt många olika livsöden. Världen är full av fantastiska, beundransvärda och unika människor. Det jag har lärt mig, är att de människor som gått igenom de allra största kriserna i livet, sällan ser sig själva som några offer. Vi kan inte alltid välja vad som händer oss i livet, hur rätt vi än tänker, men vi kan alltid välja VAD vi tänker I situationen när vi drabbas. Det låter kanske hårt, men är inte desto mindre sant.

Fokus kräver balans. Ett helt jobbfritt dygn i veckan är nyckeln för mig. Att kunna stänga av är inte det lättaste när du driver en egen verksamhet, men troligen helt  helt nödvändigt för att hålla i längden. Och minst lika nödvändigt för dina nära och kära :).