Sydafrika

I slutet av januari hade jag förmånen att få åka på en utbildnings-och konferensresa till underbara Sydafrika. Vi började med några dagar i Cape Town och fortsatte sedan till Kapama, en så kallad Private Game Range i Nordöstra delen av landet. Bilden ovan är från mitt och min kollega Ingers hotellrum på hotellet i Kapstaden, med Taffelberget och Lion’s Head i bakgrunden. Helt magisk utsikt!

Som alltid på dessa resor var programmet späckat och intensivt, med tidiga morgnar, föreläsningar och panelsamtal. Det är oerhört lärorikt att åka iväg med en grupp ledare på detta sätt: vi bollar idéer och pratar ”jobb” med varandra mest hela tiden, inte bara i konferensrummen… Jobb inom citationstecken, eftersom de flesta av oss snarare ser det som en passion 💖.

Bjuder på en liten bildkavalkad från resan. Inte så många människor med på bilderna denna gång, då jag inte bett om lov av mina kollegor ännu.

Lion’s Head såg så lockande ut, jag förstod att man kunde fotvandra upp dit, och hade varit så sugen på att försöka om jag haft mera tid.

När vi hoppat på en buss för att ta oss upp på Taffelberget, fick vi veta att linbanan hade stängts pga en gräsbrand nedanför berget. Kapstaden har ju lidit svårt av torka och vattenbrist en längre tid, så det var vattenransonering även när vi var där, och det sägs att vattnet kommer att ta slut nu i april om det inte regnar rejält…

Jag hann ändå med en snabbtur upp till Taffelberget lite senare, tog en taxi och åkte iväg själv innan stängningsdags. Ett äventyr i sig, då vi fastnade i en trafikstockning och jag dessutom hamnade på fel hotell när jag skulle tillbaka. Men människorna är underbara och jag gillar ju denna typ av äventyr, så för mig var det lugnt. Min stackars rumskompis trodde dock att jag blivit kidnappad!

Tusen meter över havet. Linbana upp i en snurrande korg med öppna fönster. Snacka om att övervinna sina rädslor 🙄😅. Väl där uppe är det öppna platta ytor och gott om promenadvägar, så nästa gång vill jag stanna en hel eftermiddag och ha picknickkorgen med mig. Och utsikten var magisk, så det var väl värt utmaningen!

Inser nu att jag har så många vackra bilder, att det får bli minst ett inlägg till från resan. Avslutar för denna gång med en av mina favoritbilder, från fyren vid South Point. Det är säkert närmare 150-200 meter ner till vattnet, även om det inte syns på bilden.To be continued…

Bye bye 2017

Så har vardagen äntligen kommit igång här hos oss. Det kändes som att jullovet blev väldigt långt i år. Vi firade julen hemma bara med familjen, inklusive en av sönernas flickvän. Jag drabbades av någon form av influensa innan julveckan började, och kände mig fortfarande rätt däckad under julen och mellandagarna. Mycket av det jag hade hade tänkt fixa och ordna med, blev därför ogjort. Men julen kommer ju och går ändå, så det är väl helt okej egentligen.

Den 30 december åkte vi sedan till Finland och bodde över hos släkten där. För min del var det i första hand en jobbresa, jag hade en hel del möten med kollegor och teammedlemmar. Dessutom hade vi ett större event i Vasa 4 januari. Det krävde en del planering och förberedelser eftersom vi inte hade gjort den här typen av event tidigare, men blev både lyckat och lärorikt. Den kvällen förtjänar ett eget blogginlägg, så jag återkommer till det.

Jag ser i bloggar och på sociala medier att väldigt många har sammanfattat året som gått, och berättat om höjdpunkter och dalar de upplevt under året. För min egen del tänker jag i stort sett nöja mig med att konstatera att jag med glädje vinkar adjö till året som gått. 2017 började på värsta möjliga sätt, då jag på nyårsdagens imorgon väcktes av beskedet att min mamma hade dött (se föregående inlägg). Nyår kommer antagligen alltid att ha en lite underlig bismak för mig. Detta år innebar nyårsafton dessutom 25 års bröllopsdag för mig och Robban. Att gifta sig på nyårsafton var fantastiskt, men det är värdelöst som bröllopsdag 😂, kan jag meddela. I all synnerhet om man är så kass på planering som vi två.

I år hade vi av förståeliga skäl bestämt att hela familjen skulle samlas hemma hos pappa på nyårsafton, och det blev ändå en mysig kväll. Vi hjälptes åt att laga en god middag, de tre små kusinerna lekte tillsammans, och var sedan ute och smällde några raketer med hjälp av papporna och min fantastiska syster. Jag och minihunden Morris valde att stanna inomhus och hålla oss borta från det spektaklet.

Bye bye 2017! Välkommen 2018 !

Vanligen brukar jag sätta mål och göra upp en massa planer för det nya året, men i år har det tagit mig tio dagar in på det nya året innan jag lyckats komma igång över huvud taget. Dels förstås beroende på att jag faktiskt fortfarande känner av influensan (eller vad det nu var). Har bokat en läkartid till imorgon för att kolla upp mina lungor en extra gång. Men förstås också för att den milstolpe som varje nyår ändå är, i nuläget för mig mest av allt är en påminnelse om hur obeskrivligt kort livet är. I grunden är jag en väldigt positiv människa, och jag vet att jag håller på att hitta tillbaka till den positiviteten. Nyåret råkade bara bli ett litet bakslag.

Vad vill jag ska hända under 2018? Först av allt, vill jag få vara frisk. Jag ger inga nyårslöften, men jag har beslutat mig för att göra allt jag kan för att hålla mig frisk. Jag önskar också få göra en resa tillsammans med maken någon gång under året, som en försenad 25 års bröllopsresa. Det blir inga märkvärdigheter, utan en långhelg någonstans i Spanien där man kan bada och fotvandra räcker gott. Det vore toppen! Sen vill jag utveckla mig själv och mitt företagande, ta nya steg och hitta lite nya vägar. Och som alltid finns det massor jag vill fixa med i huset och trädgården (som snarare borde kallas en wannabe-trädgård, som den ser ut). Men det får ta den tid det tar… Sist men inte minst så har vi en önskan om en brorsa till minihunden Morris, gärna till sommaren om vi lyckas hitta en lämplig valp. Det var visst ingen dålig lista på drömmar, planer och önskningar. Det är faktiskt en seger att inse att jag har så många planer, för det är ingen självklarhet efter det år som varit. Men överst på listan står faktiskt hälsan. Man brukar ju säga att den friske har många önskningar, medan den som är sjuk har endast en. Och så är det verkligen. Själv är jag ju frisk, men så många runt mig har kämpat med tuffa grejer den senaste tiden; cancer, stroke och andra otrevliga kroniska åkommor, så jag har blivit väldigt medveten om det dyrbaraste vi har, vår egen hälsa. Den är inte alla förunnad, och allt kan vi inte skydda oss mot. Men jag har iallafall bestämt att göra allt jag kan för att bevara min hälsa, Och det får jag säkert anledning att återkomma till framöver.

Bjuder här på några fler bilder från när vi fotvandrade i Garraf ovanför Sitges en dag under förra påsken. Definitivt en av årets allra bästa dagar! Ta hand om dig! The best is yet to come❤️!

Life is…

Öppnade bloggen igår morse och insåg att det gått snart ett år sedan mitt senaste blogginlägg, i november 2016. Då när jag publicerade inlägget, var det tänkt att bli starten på ett efterlängtat, regelbundet bloggande. Kort efter det inlägget hände dock några saker som helt slog undan fötterna på mig:

Min bästa vän sedan tio år, insjuknade hastigt i något som tog hennes liv ett halvår senare.

Min älskade mamma gick oväntat bort under det nya årets första morgon. Hon var nyss fyllda 64 år och borde ha haft många, många år framför sig.

Jag har aldrig haft sorg förut, och nu skulle jag sörja två av mina närmaste samtidigt. Hur gör man det?

Hur svarar man på den välmenta och otroligt förhatliga frågan ”Hur mår du?”

Hur driver man företag och peppar sina medarbetare när all ens kraft går åt till att tvinga sig ur sängen på morgonen?

Hur förhindrar man att ens familj och äktenskap krisar i hop när man är totalt avskuren och bedövad?

Hur går man till sin älskade kyrka på söndagarna när man börjar fulgråta varje gång lovsången börjar?

Hur hanterar man det faktum att man å ena sidan aldrig vill prata med en endaste människa igen, och å andra sidan rinner allt ur en så fort man vågar öppna munnen?

Hur hanterar man alla osagda ord, och förklaringar man aldrig fick?

Hur berättar man, utan att säga för mycket eller för litet?

Hur lever man när man inte riktigt vågar lita på livet?

Och jag, vem är jag nu, efter allt detta?

Det har jag inga svar på ännu. Men i sanningens namn mår jag väldigt bra för det mesta. Det är ju också ett av livets mysterier; att vi blir glada igen, att vi ”går vidare” som det så fint heter. Sorg är en märklig åkomma. Jag kan inte riktigt förklara, men om du är intresserad skulle jag vilja rekommendera dig att läsa Sorgens gåva är en vidgad blick, en nyutkommen bok av Patrik Hagman. Han uttrycker sig på ett sätt som få andra. Jag stannade vid förordet, läste det om och om igen under flera dagar.

En annan bok som hjälpt mig mycket under året som gått, är Alex Schulmans Glöm mig, som handlar om hans egen relation till sin mamma. En helt annan typ av relation än den jag hade till min egen fina mamma, men så berörande. En illustration av hur svårt det är att vara förälder, och hur svårt det är att vara barn till någon…

Idag sitter jag i mitt matrum vid ett bord fullt av frukostdisk och smulor. Det är fredag och de två yngsta barnen har studiedag, dvs ledigt. Åttaåringen läser Bamse och leker, sjuttonåringen tillbringar sin mesta tid vid elpianot uppe på sitt rum. Vackert så.

Längtar lite tillbaka till sommaren, även om den inte var så varm och fin i år. Då satt jag ute på verandan och altanen med min dator vid några tillfällen. Bjuder på lite bilder från de tillfällena. Hoppas att det ska bli många fler under kommande somrar.

Hillary for president

img_1637

Idag är det presidentval i USA.  Jag är inget fan av amerikansk politik, och  nej jag är väl inget stort fan av just Hillary Clinton heller. Men; vanligt sunt förnuft  borde man åtminstone kunna förvänta sig  av en amerikansk president.  Jag kommer åtminstone att sova mycke bättre om natten med Hillary i  Vita Huset,  alternativet vill jag faktiskt inte ens tänka på. Så idag håller jag tummarna för Hillary.

Att tänka för framgång -några snabba anteckningar

img_4477

Under de 15 år jag drivit företag har väldigt mycket hänt både i mitt yttre och i mitt inre liv. Inte minst vad gäller förmågan att fokusera. Den har utvecklats enormt, men jag kan inte med bästa vilja påstå att det varit en ständigt uppåtgående kurva. Vi människor är ju inga robotar, och det är bara naturligt att hälsotillstånd, relationer och många andra yttre omständigheter påverkar vårt fokus i perioder. Tittar jag i backspegeln så kan jag ändå konstatera att jag med åren blivit avsevärt mycket bättre på att lägga fokus på väsentligheter och släppa det som spelar mindre roll.

”Det går inte att skjuta två harar på en och samma gång”. Gamla ordspråk har oftast kommit till av en anledning. Det är inte alltid så lätt att förklara för en annan människa vad fokus är, men det är lättare att förklara vad det inte är: fokus är INTE att försöka göra allt på en gång. Ett normallångt liv är å ena sidan kort, men å andra sidan väldigt långt. ALLT måste inte ske innan man fyllt 40, eller 30 för den delen… När du fokuserar med din kamera, blir det du siktar på skarpt och tydligt -det andra blir suddigt, för det är inte viktigt just där och då…

”What you think about, you bring about”. Personligen är jag helt övertygad om att våra framsteg begränsas av vår förmåga att drömma. Jag försöker ständigt utmana mig själv att våga drömma större. Drömmar förverkligas inte av sig själva, de kräver arbete -mycket arbete! Men din dröm är ju DIN, och det betyder att den är värd att kämpa för! Du vet säkert redan att en dröm blir ett mål när du vågar skriva ner den och ge den en deadline. Gör det! Bli inte skraj om den verkar för stor och för fantastisk, eller omöjlig att uppnå…  Vad helst du kan drömma om och tro på, det kan du uppnå när du ger det tillräckligt mycket tid och kraft, och lär dig det du behöver kunna på vägen.

Att våga tro är livsviktigt. Drömmen kan vara svår att tro på till en början, men tron föds ur hoppet, så ge aldrig upp hoppet. Det har sagts att tro är vad små människor saknar och vad stora personligheter lever av. ”Det tror jag när jag ser det”. Nejdå, det är precis tvärtom: Tron är per definition en fast övertygelse om det du ännu inte ser.

När drömmen har omvandlats till ett mål, då är det dags att fatta ett beslut. Beslut dig för att du är trött på tingens nuvarande ordning, och börja planera för förändring. Tragiskt nog planerar de flesta människor idag sina semestrar noggrannare än de planerar sina liv…

Var medveten om att om ditt mål är tillräckligt stort och värdefullt, så kommer det att utmanas. Du kommer att möta all världens hinder på vägen, men det gör inget när du väl har fattat ditt beslut. Ditt mål är inte längre förhandlingsbart, och du har lärt dig att inga flygplan lyfter utan motstånd…

Innan du når målet får du göra en mängd val, och ibland får du till och med säga nej till sådant du gärna ville säga ja till. Du vet, att om du gör det du måste göra när du måste göra det, så kommer du en dag att kunna göra det du vill göra när du vill göra det. Att disciplinera sig är tufft ibland, men aldrig så tufft som att ångra sig när det är försent. Detta är något jag personligen lärt mig den hårda vägen.

Var noga med vad du tänker på. Tankar blir till ord, ord som föder handling. Dina handlingar kommer att forma dina vanor, och dina vanor kommer att styra din framtid. Min egen räddning är att skapa rutiner som bär mig när jag har ont om tid, och att jobba på att ändra de vanor som stjälper mig. Att delegera allt som möjligen kan delegeras är mitt nya mål. Men framgång kan inte delegeras bort -den börjar mellan öronen! Jag får dagligen jobba på att göra de viktigaste sakerna först! Det låter så enkelt i teorin, men kräver ofta mer disciplin än man kan ana.

När jag precis hade startat mitt företag, lärde mig en mentor att det alltid kommer att komma oförutsedda kriser i min väg. Det gillade jag inte alls. Men så är det ju, har jag kunnat konstatera. Förändringar kommer alltid, och våra omständigheter tvingar ibland OSS att förändras. Det sköna är att vi kan välja att VÄXA av utmaningar.

Eftersom jag valt ett yrke där jag jobbar med människor, och ibland i ett nära mentorskap, så får jag möta väldigt många olika livsöden. Världen är full av fantastiska, beundransvärda och unika människor. Det jag har lärt mig, är att de människor som gått igenom de allra största kriserna i livet, sällan ser sig själva som några offer. Vi kan inte alltid välja vad som händer oss i livet, hur rätt vi än tänker, men vi kan alltid välja VAD vi tänker I situationen när vi drabbas. Det låter kanske hårt, men är inte desto mindre sant.

Fokus kräver balans. Ett helt jobbfritt dygn i veckan är nyckeln för mig. Att kunna stänga av är inte det lättaste när du driver en egen verksamhet, men troligen helt  helt nödvändigt för att hålla i längden. Och minst lika nödvändigt för dina nära och kära :).

 

Bloggar och människor som inspirerar mig

IMG_2296

Idag har jag en sån där dag då jag borde göra massor, men helst vill jag sitta under en filt och dricka te. Inte för att jag är låg eller inte mår bra, utan för att det är så jag laddar batterierna.

Nuförtiden pratas det mycket om fördelarna med att vara introvert, och på nätet kan man hitta en massa läsbart och även göra självtest som talar om ifall man är övervägande extrovert eller introvert. Alla friska människor är lite både och, har jag förstått. När folk träffar mig tror jag att jag lätt uppfattas som ganska extrovert, pratglad som jag är och oftast klädd i färgglada kläder. Det är säkert sant, men jag har en annan sida också: den där som vill vara ensam, länge… Och göra ingenting.

Mitt ingenting består faktiskt ofta av att slösurfa, så lite rastlös blir jag nog, trots allt. När jag riktigt vill rensa hjärnan går jag ut i skogen på promenad, men om jag är ute i träningssyfte så vill jag ändå ha musik på hög volym i lurarna. Den moderna människan i ett nötskal, skulle jag tro. Även i min självvalda ensamhet vill jag bli underhållen :). Hur som helst, bra eller dåligt får någon annan avgöra.

Det finns en mängd människor som under årens lopp har inspirerat mig utan att jag någonsin har träffat dem. Många av dem är kvinnor i andra länder som jobbar med samma företag som jag själv. En del av dem hittar jag på youtube, när någon försigkommen åhörare spelat in dem, med eller utan tillåtelse. Andra inspiratörer är till exempel Brian Tracy, Tony Robbins och Robin Sharma. Alla tre är ju professionella ledarskapscoacher, och de marknadsför sina tjänster just via nätet och sociala media. Därför får man vara beredd på att det alltid finns ett stort mått av marknadsföring i det de delar. Men så är det ju å andra sidan med det mesta idag, så jag tycker det är ok. På Youtube finns ett stort antal klipp med dessa herrar, och säkert finns det podcasts att lyssna till även om jag inte kollat.

Sen finns det många bloggar som inspirerat mig under årens lopp. Underbara Clara var kanske en av de första. Efter det började jag läsa Fyra årstider. Under en period följde jag ganska många bloggare, men intresset har gått i vågor. Sara Woodrow är självklart en favorit här i min närmiljö. En av de som inspirerat mig mest är kanske Åse Falkman Fredriksson, som driver bloggen 56kilo.se. Inspirerad av henne har jag gjort många förändringar i min egen och min familjs kost. Sedan läser jag också sporadiskt LCHF-ingenjören. Jag kan kanske inte riktigt relatera till hennes livsresa, men det är härligt att se när människor tar tag i sina liv och hittar fungerande nycklar till förändring.

Ibland tänker jag att bloggandet nog har haft sin storhetstid, och att andra forum kommer att ta över så pass att bloggandet dör ut? För några år sedan läste jag ju betydligt fler bloggar än vad jag gör idag, och likadant verkar det vara med många andra jag träffar. Eller så är det helt enkelt så att proffsen tagit över bloggosfären, och att alla glada amatörer i stället håller till på instagram och Twitter? Därför funderar jag  ibland om det verkligen är värt att ha en blogg längre, men jag har landat i att den för mig får fungera som ett slags offentlig dagbok. Det är inte så noga om någon läser eller inte, för mig är det ändå roligt att ha den, och skriva när andan faller på.

Sist men inte minst: massor med inspiration hämtar jag från min kyrka, Hillsong Stockholm. Det finns så mycket att säga om det stället, att det förtjänar ett eget inlägg. Låt mig bara säga att jag är så enormt stolt, glad och tacksam över att vara en del av den gemenskapen. Välkommen hem, står det med stora bokstäver i foajén till vår samlingslokal, och det är så det känns, att jag kommer hem när jag kommer dit!

Det här är vad som inspirerar mig idag och de flesta andra dagar. Vad inspirerar dig?

Julrusch?

image

I morse infann sig julstämningen för en liten stund, då  dotterns skola hade julsångsamling i Vaksala kyrka. Helt underbart att få sitta i den gamla kyrkan med anor från 1100-talet och lyssna till barnen när de sjunger och dramatiserar julevangeliet.Det gör gott för själen :).

I  övrigt tycker jag det blir svårare för varje år att riktigt greppa detta med vårt västerländska julfirande. Folk frågar så ofta om jag ”har mycket” nu före jul, och det är ju en alldeles naturlig fråga eftersom jag driver ett företag och därigenom även sysslar med försäljning. En annan vanlig fråga är om jag ”är klar” inför julen. Och varje gång undrar jag ”med vad då?” Fast det säger jag oftast inte. Men jag brukar i hemlighet undra, och har även yppat mina farhågor för den närmsta familjen, om det kan vara så att jag missat någon del i mammautbildningen, eller om jag tappat bort något viktigt PM som alla andra fått?

Tro för all del inte att jag är anti konsumtion och kommersialism i alla former. ”Nothing happens until somebody sells something”, sägs det och det är sant. De flesta av oss har älskat att leka butik när vi var barn. Att sälja och köpa är naturligt för oss människor, och grundläggande handlar all business om att finna behov och fylla dem. Handel skapar välstånd och jag är den förste att skriva upp på allt detta.

Men ändå… Det sägs att vi kommer att spendera dubbelt så många miljarder på julhandeln i Sverige, jämfört med vad flyktingmottagandet kostat i år. Det sägs också att varje person i landet spenderar 5000-7000 kr på julhandeln. Oberoende om dessa siffror är korrekta eller ej, så kvarstår faktum: varje år i december spenderar vi som befolkning sammantaget långt mer än vi har råd med. Vi handlar mat som om apokalypsen stod för dörren, och sedan slänger vi hälften… Jag klarar bara inte av att acceptera detta, hur jag än försöker.

Och så allt detta förberedande… Det är ett helt annat kapitel. Visst är det jättemysigt och rogivande med ett välstädat hus där alla är glada och de hemlagade julfavoriterna tronar på middagsbordet. Och självklart ska vi pyssla och pynta till allas vår glädje. Så länge priset inte blir för högt för någon eller några i familjen. Eftersom hösten är så lång och mörk här i Norden, är det självklart att vi älskar allt glitter och ljus som hör julen till. Det komiska är att många av mina bekanta ”firat” julen i så många veckor redan, att de gladeligen kastar ut den på annandagen, eftersom de är så trötta på den då redan :).

Någonstans i Bibeln finns ett uttryck om att ”jaga efter vind”. Just nu kommer jag inte ihåg sammanhanget, men det är den känslan som kämpar med julglädjen i mitt hjärta. Och du får så gärna rätta mig om jag har fel, det är säkert väldigt många runt omkring mig som inte alls känner igen sig i min beskrivning. Ingen är gladare än jag ifall det är så -självklart unnar jag oss alla att fira jul av hjärtats lust, med alla element som hör till! Men min önskan är att vi lite oftare skulle låta adventstiden vara en tid av förväntan och eftertanke. Så här kommer några tips från en som missat julstresskursen och förmodligen deletat något viktigt memo om allt som ska göras i december:

-Ta inte ut julen i förskott. Bygg upp en sund förväntan; pynta, drick glögg och ät pepparkakor om du gillar det, men kom ihåg att julen börjar på julafton och inte i november. Vi lever i den omedelbara belöningens tidsålder, och inte minst vi vuxna mår bra av att öva oss i tålamod och förväntan. Allt är inte Insta-moments i livet.

-I december är det mörkt. Du behöver inte riva ut allt ur bokhyllorna. Storstäda en regnig lördag i februari (det gör jag -kanske). Eller anlita städhjälp om du har råd (det gör inte jag -framför allt för att jag vill att mina barn ska lära sig städa).

-Gör det som du tycker är roligt och som ger dig julkänsla, vare sig det är bakning, matlagning eller -städning. I övrigt: ställ dig frågan om det måste göras, och vem annan som kan göra det.

-Spendera hellre tid med dina barn än att rusa runt och göra saker du tror att du måste göra för dem: Jag har hoppat över ett otal aktiviteter under åren (hem och skola, julmarknader, föräldramöten etc.) och jag vet att jag avrättar en helig ko nu, men de där sakerna är inget du måste göra för att vara en bra förälder.

-Om julklappsinköpen är jobbiga eller anstränger plånboken för mycket, haka på vårt experiment: I år testar vi något nytt. Den som är liten får sin julklappshög i vanlig ordning. Jag vet att vi aldrig varit särskilt extravaganta på den punkten i jämförelse med många familjer, men ändå är det svårt att hitta bra presenter till alla… Så nu har vi övriga, från 15 år och uppåt dragit lott, så var och en av oss köper EN julklapp. Vi har en maxbudget per julklapp som alla är informerade om. Jag är den förste att erkänna att jag inte vet hur det kommer att falla ut, men alla är med på detta, så det är värt ett försök. Det är underbart med presenter, men våra behov är ju nästintill obefintliga, så varför göra ett shoppingkaos av julen om vi inte måste?

Nu är americanon urdrucken och larmet på mobilen meddelar att det är dags att hämta på förskolan, så här sätter jag punkt för denna gång. Kram!

 

Konsten att inte döma

IMG_4958

Tolerans är 2000-talets svenska modeord. De flesta av oss är överens om att vi inte har rätt att sätta oss till doms över andra människors sätt att vara eller leva. Men hur toleranta och icke-dömande är vi egentligen, när det kommer till kritan?
Den som vågar sticka ut hakan i till exempel samhällsdebatten, och framföra en avvikande åsikt i någon fråga, märker snart att toleransen har snävare gränser än vi vill kännas vid. Om detta skulle man kunna skriva en hel bok, och det har troligen någon redan gjort.
Men om vi håller oss på det mer vardagliga, personliga planet. Handen på hjärtat; visst är det svårt att inte döma varandra i smyg. Det är så lätt hänt. För ett tag sedan träffade jag en person som jag knappt känner, vi har setts några gånger via gemensamma vänner, det är allt. Jag var inte särskilt förtjust i personen när vi hade setts första gången, tyckte att hen var lite mesig och gnällig och kom med ursäkter i olika sammanhang. Sånt har jag svårt för. Så vad gjorde jag? Jag dömde.
Några månader senare får jag av en händelse veta vad personen i fråga varit med om. Det berättade hen inget om när vi sågs och jag störde mig på alla ursäkterna. Varför skulle hen ha gjort det förresten, vi kände ju inte varandra, och jag hade ingen rätt att begära någon förklaring. Nu förstod jag. Och jag grät lite för mig själv. Förlåt mig för att jag dömde dig i mina tankar. Förhoppningsvis lärde jag mig något, och är lite visare i framtiden. Döm inte så blir ni inte dömda, sa Jesus enligt Matteusevangeliet. Med den dom ni dömer skall ni dömas, och med det mått ni mäter ska det mätas upp till er. Big words.

PS: Användningen av ordet hen är inget ställningstagande i den uttjatade genusdebatten. Jag är finländare. Finskan har bara ett gemensamt ord för han och hon, nämligen hän, som lämpligen översätts med ordet hen då personens kön är okänt eller irrelevant. Därmed är ordet hen för mig helt oproblematiskt, ifall någon undrar. Men det gör ni säkert inte. DS.

Vi skulle bara våga blunda!

Nyheterna är eländigare än på länge, känns det som.  Och de sociala medierna svämmar över av rapporter och åsikter hit och dit. Det är lätt att bli överväldigad av allt elände, och jag är minst lika skyldig som alla andra, både till att dela katastrofnyheter på sociala media och till att blunda ibland. Förra veckans bilder på den drunknade pojken blev bara för mycket, speciellt eftersom jag tyckte han liknade ett litet barn jag känner… Men det är kanske ett gott tecken trots allt, blir det för mycket för oss mellan varven så kanske det kan tolkas som att vi fortfarande bryr oss, i bästa fall.

Jag använder inte Facebook så mycket numera, annat än för att kommunicera med min organisation via slutna grupper, så det mesta som läggs ut på min privata sida är faktiskt länkar till aktuella artiklar med mera. Självklart förstår jag att det inte alltid är så uppskattat, MEN: vi får bara inte blunda för eländet i vår närhet. Det kunde lika väl ha varit ditt eller mitt barn. Jag KAN INTE se att mina ”rättigheter” eller mitt människovärde skulle väga tyngre än alla dessa desperata människors, bara för att just jag råkade födas i en tid och på en plats där ingen hotar mig. Jag har två medborgarskap, så jag kan välja vilket av mina ytterst attraktiva pass jag vill resa med. Hela världen står öppen. Med privilegier följer ansvar: att hjälpa praktiskt då vi kan, men framför allt ett ansvar att inte blunda, förneka eller vända bort blicken från det vi inte vill se. Förlorar vi empatin så riskerar vi vår mänsklighet. Vad äger du och jag som inte har blivit oss givet, ytterst sett?

What a week!

  
Det är tidig söndag morgon och jag är vaken sedan länge. Ligger i en skön hotellsäng i Göteborg och borde ju passa på att ta en sovmorgon, men icke… Efter de fantastiska dagar vi haft är det svårt, för att inte säga omöjligt, att sova. Och morgonmänniska är jag annars oxå, så för en timme sedan gav jag upp sovandet och började kolla min instagram i stället. Massor av härliga bilder som kollegor och vänner laddat upp sen i går kväll -härligt!!!

En gång om året blir hela Scandinavium rosa. Några tusen fristående hudvårdskonsulter från Finland, Sverige och Norge samlas för utbildning, inspiration och prisutdelningar för det gångna årets prestationer. Det kan låta som ett helt vanligt företagsevent, men jag kan lova dig att detta är något helt unikt: professionellt och inriktat på vår fortsatta framgång, absolut! Men framför allt inspirerande, crazy och roligt! Jag har deltagit varje år sedan jag blev konsult för 14 år sedan, och det blir bara bättre! Min man kommer varje år han med, och trivs som fisken i vattnet! För varje år blir det tydligare vad som skiljer oss från andra, och det är företagskulturen: systerskap i stället för den konkurrens som annars präglar affärslivet, våra mjuka värderingar och det vi kallar Go Give-anda. Våra prioriteringar, värderingar och den relationsbaserade affärsmodellen. I ❤️ it! Att vi dessutom belönas så rikligt för väl utfört arbete är grädden på moset…

  
Bjuder på en bild av den söta Minin som ledare i företaget kan kvalificera sig för att få köra. Ränderna ser lite vita ut på bild men är i verkligheten ljusrosa, samma nyans som på min rosa Volvo. Läckert!

Sedan jag kom i onsdags har det varit fullt ös. Jag har haft unitmöte med min egen grupp på hotellet där vi bor, varit med på Sales Directormöte och lunch på Gothia i torsdags, agerat tolk under en gala på Rondo i torsdags kväll, gått på föreläsningar, representerat min Unit på scen i Scandinavium under Awards Night i fredags, hört fantastiska tal under gårdagen, fått info om höstens produktlanseringar, representerat min Unit på scen igen, ätit pizza och glass med några ur gänget så det stod ut genom öronen i går kväll. Haft djupa samtal, skojat, skrattat och gråtit nån skvätt. Fått nya vänner och connectat med gamla. Njutit varje sekund! 

Ser redan fram emot nästa år. Vem vet, kanske vi ses!